När vi inte står ut med Anden tillber vi tryggheten

Jag har märkligt ofta hört att ”Var inte rädd” står 366 gånger i Bibeln – en för varje dag, till och med skottdagen! Det stämmer förstås inte, men påståendet har fått vingar, eftersom många upplever orden som så trösterika.

Emma Audas

Stiftsadjunkt i Linköpings stift och gästkrönikör på Dagens ledarsida.

Därför kan vi behöva påminna oss om att orden ”Var inte rädd!” i första hand inte är tröst, utan uppfordran. Det är inte en klapp på axeln – det är kallelse! Var inte rädd, Maria – du som ska föda Gud. Var inte rädd, Petrus och Paulus – ni som båda två ska vittna intill döden.

Att inte vara rädd är alltså något annat än att vara trygg. Om vi läser Nya testamentet märker vi att det där inte talas om trygghet över huvud taget. Jesus lovar ingen trygghet – och han uppmuntrar oss inte att söka den. Det är rädslan – inte Jesus – som uppmuntrar oss att söka trygghet.

När vi blir rädda söker vi oss till det som är bekant. Vi blir mindre öppna, mindre välkomnande, tror mindre gott om andra. Viljan att få känna oss trygga är det som får oss att skaffa larmsystem till våra hem, höja försäkringspremien – och ta till vapen.

När vi är rädda klamrar vi oss fast vid det som känns tryggt – även om det kan göra oss själva och andra illa. Det kan handla om dragningen till en ”stark” ledare, eller viljan att med makt göra andra mer lik mig själv.

Vi kan lura oss själva här, för rädsla kan på ytan likna mod. Till exempel kan vi tro att den som högljutt vågar stå upp för sin spetsiga åsikt är modig – men hårdheten kanske bara vittnar om rädsla för det som inte är enkelt att förstå och kontrollera. Kravet att verkligheten ska passa in i ett färdigt system av rätt och fel, är en överlevnadskamp som rädslan tillåts föra.

Men för tvåtusen år sedan kom Anden och väckte liv. Anden kom inte med trygghet, inte med försäkringar – och absolut inte med ordning. Anden kom med eld, med språk vi inte förstår och rörelser vi inte har kontroll över. Och Anden får oss att gå ut – inte för att vi är trygga, utan för att vi är modiga. Och ledda av Anden vågar vi gå också till de platser där vi inte har kontroll, där vi inte redan känner till allt.

Medierna svek sitt sanningsuppdrag – nu är USA:s demokrati hotad

Så hur vet vi om vi är rädda eller modiga?

Kanske genom att hålla utkik efter Andens frukt. Den som är modig är lätt och ljus. Den som är rädd spänner käkarna och gör sig redo för strid. Den som är modig är full av glädje och liv. Den som är rädd är sur och dödar med sin bokstav. Den som är modig är vänlig och varm. Den som är rädd baktalar. Den som är modig kommer med fred och mildhet. Den som är rädd är snarstucken och ständigt kritiserande. Den som är modig är befriande och tillitsfull. Den som är rädd betonar ordning och reda, kräver kontroll och översikt. Den som är modig ber och lyssnar efter Andens viskningar. Den som är rädd pratar hela tiden, upprepar det han alltid har sagt. För rädslan kräver det stillastående. Men modet är skapelsekraft. Modet sjunger sånger!

När jag var barn fick jag höra att Bibeln är en karta vi ska följa. Jag gissar att bilden kommer från det bibelord som säger att Guds ord är en lykta på vår stig. Men en lykta och en karta är helt olika saker: en karta säger att vi redan nu har överblick över landskapet och kunskap om vägen fram till målet, men en lykta hjälper oss att se bara nästa steg.

Jesus har inte sagt hur vår väg kommer att se ut. Han säger bara: ”Följ mig!” Och för den som vill följa är kontroll inte en tillgång – den är ett hinder. För att följa krävs i stället uppmärksamhet – och beredvilligheten att byta riktning om Anden leder mig dit jag inte trodde att jag skulle gå.

Så var inte rädda.

Jag erkänner att jag ibland fastnar i sorg över tillståndet i kristenheten