Felix ringer mig då och då

Morgondimman steg från de värmländska vattendragen och vittnade om att vintern var i annalkande. Det hade gått en halvtimme sedan han sprang ut ur klassrummet, som vanligt med hög röst och under uppståndelse. De flesta klasskompisar vände blicken snett uppåt medan de ljudligt andades ut. Jag fick syn på honom gåendes på fel sida av landsvägen, körde om honom och parkerade halvvägs ner i diket. Tänkte mig noga för, så att jag inte skulle ge sken av att vara arg genom att kasta mig ut ur bilen, i stället gick jag honom långsamt till mötes. Hans mörka blick var vänd mot den blöta vägbanan. Jag visste att han inte hade någonstans att ta vägen och han visste att jag visste.