Är vi för obekväma med att möta ”främlingen”?

Jag minns när jag beslutade mig för att under en påskhelg besöka en för mig ny frikyrka i stan. Min fru var på resa, och jag tänkte att jag kunde behöva lite gemenskap. En fin påskbuffé fanns efter gudstjänsten. Men ingen verkade ha sett mig eller noterat att jag var där. Till slut satt jag ensam vid ett bord med min påskmat. Det kändes i hela mig, en känsla som sa ”ta mig härifrån”.