Pingstvän utan andedop?

För en tid sedan aktualiserade amerikansk press tungotalet. I New York Times infördes en artikel med rubriken "Varför vi talar i tungor" och Associated Press rapporterade: "Budskap i tungomål minskar bland pingstvänner". Den förstnämnda artikeln skrevs av T.M. Luhrmann, professor i antropologi vid Stanforduniversitetet. Hon berättade om sin resa till Accra i Ghana i Västafrika. Hon ville veta mera om den karismatiskt kristna församlingstillväxten i regionen. Det som slog henne var hur mycket folk talade i tungomål. Hon var med på gudstjänster som varade i tre timmar, då folket talade i tungomål den mesta tiden. De som hon intervjuade sa att de talade i tungomål eftersom det var ett språk som djävulen inte kunde förstå. Hon fann att detta tycktes göra dem lyckliga. Professor Luhrmann skrev vidare om hur de första kristna talade i tungor och hur detta dog ut, tills pingstväckelsen startade i början av 1900-talet på Azusa street i Los Angeles. Hon nämnde också studier från Pew Research Center, som visar att 18 procent av amerikanarna talar i tungor flera gånger om året. Hon skrev: "Det som gick upp för mig i Accra var att tungotalet faktiskt kan vara ett effektivare sätt att bedja än att tala på ett vanligt språk, om man med bön menar en mental teknik att lösgöra sig från vardagens tankar för att uppleva Gud". Hon blev hånad för sin artikel, även från kristet håll.