De kristna barnen i Gaza blir ett särskilt lackmustest

I I Jerusalem kan du höra “Jingle Bells” ur en sprakande butikshögtalare medan du passerar en tretusenårig mur som sett imperier komma och gå. Det är en sorts sanning: människor fortsätter leva, handla och sjunga även när marken under dem är laddad av minnen.

Gravkyrkan. Tystnad. Luften är tjock av rökelse och vax, stenen är blank av händer, och tiden ligger inte bakom dig utan runt dig. Det är heligt, men inte prydligt: böner, trängsel, ritualer och irritation i samma andetag.

Samma sak gäller marken. I Östra Jerusalem, särskilt i Gamla stan, äger kyrkor och kristna stiftelser en stor del av fastigheterna. Det handlar om 30-40 procent beroende på hur man räknar. Ägandet fungerar som en tyst infrastruktur: kloster, skolor, pilgrimshus, kyrkogårdar, ett sätt att hålla kvar närvaro över sekler. I Jerusalem är historien inte ett museum. Den är en nyckel i en ficka, en dörr som öppnas på en bestämd timme, en recitation i en högtalare.

I Betlehem blir julens berättelse inte sentimental utan bokstavlig: en familj på flykt, en hotbild, sökandet efter trygghet. Sorgen här är lokal, vardaglig och trött, påverkad av köer, kontrollpunkter och den där långsamma oron som aldrig riktigt släpper taget. I en sådan miljö blir hopp inte en känsla, utan en teknik: en disciplin i att ändå laga mat, ändå hålla barnens hand, ändå försöka göra morgondagen möjlig.

Här föddes berättelsen om att Gud valde att stiga ned på jorden i form av en mänsklig kropp. Ett barn. Som en fragil varelse som måste bäras, skyddas, tröstas. Som fick börja sitt liv som flykting. Och som avslutade sitt liv, dömd till dödsstraff utan någon som helst rättssäkerhet, avrättad under förnedrande och smärtsam tortyr. Inte en heroisk död, utan en långsam död som förövaren använde för att avhumanisera. Det är en obekväm teologi, för den placerar det heliga längst ner i hierarkin. Den säger: om du vill veta var verkligheten har sin tyngdpunkt, titta inte först på murarna, militären eller titlarna, se på barnet.

 Gaza finns där som en ständig skugga. Som ett dåligt samvete. För oss som inte lever i Gaza blir en av konfliktens mest mänskliga och mest skamliga paradoxer verklighet: vi kan känna empati och ändå bli utmattade av den. Och när empatin blir trött riskerar moralen att bli administrativ: “det där är för komplicerat”, “jag kan inte konflikten tillräckligt” eller ”jag kan inte ta in mer”. Men saken är väldigt enkel. Inget barn är terrorist. Och alla barn har grundläggande mänskliga rättigheter. Gazas barn är också våra barn.

Hamas massmord den 7 oktober. Kidnappningar och avsiktliga angrepp mot civila var inte “motstånd” utan terror: ett medvetet val att göra människor till måltavlor och kroppar till budskap. En mänsklig katastrof och ett strategiskt vansinne som kastade bensin på en redan brinnande konflikt. Att säga det är inte att relativisera palestiniers lidande; det är att vägra låta palestinska liv hållas gisslan av en rörelse som gång på gång offrar dem på cynismens altare.

Gaza ligger nära i kilometer från både Jerusalem och Betlehem. Ett samhälle där hunger, kyla och sjukdom blivit vardag och där “humanitär förbättring” lätt blir ett bedrägligt ord. Och så kommer regnet, och med det översvämningarna. När hem är ruiner är vatten inte bara väder, utan dom: tält som blir sjöar, filtar som aldrig torkar, lera som äter sig in i allt, latriner som slutar fungera, sjukdomar som sprids snabbare.

Det finns något nästan metafysiskt i detta: civilisation är tunnare än vi vill erkänna. Den är rör, pumpar, avlopp, el, rutiner, sopor som hämtas, en vårdcentral som kan öppna. När det brister blir det uppenbart att “att leva” är en kedja av små, sköra system. Och när den kedjan går sönder blir överlevnad en heltidstjänst.

Det var i den kontrasten vi reste till det heliga landet. För att försöka förstå vad som faktiskt håller ihop när allt annat spricker: diplomati som knappt syns, kyrkliga nätverk som fungerar som parallella räddningstjänster, och humanitära aktörer som varje dag måste omvandla grundläggande moraliska skyldigheter till logistik.

Vi mötte människor som talar om Gaza med två röster samtidigt. Den ena är människans: sorgen, ilskan, maktlösheten inför barn som dör och familjer som sprängs. Den andra är förhandlarens: den kyliga rösten som väger ord, öppningar och risker för att överhuvudtaget få fram hjälp, få tillträde, få stopp på våld. De vet att ord som “ramverk” och “övergångsordning” ibland behövs för att organisera verkligheten, men också hur lätt de blir en sköld: ett sätt att prata om processer i stället för människor. Och bakom varje “lösning” finns ett ansikte. Ofta ett barns.

Här blir de kristna barnen i Gaza ett särskilt lackmustest. Inte för att de är mer oskyldiga än andra, utan för att de är små i dubbel mening: barn, och en minoritet. När en minoritets barn tvingas fira jul instängda i kyrkor som blivit skyddsrum, när bönen sker sida vid sida med rädsla och brist, säger det något om hela samhällets moraliska temperatur. Minoriteter fungerar som civilisationens kanariefågel: när luften blir giftig för dem är den på väg att bli giftig för alla. Och om julen alls betyder något här, så är det att just dessa liv inte får bli fotnoter.

Det är här den enkla satsen blir så obekväm och så nödvändig: Gazas barn är också våra. ”Våra” som i vårt ansvar. Den meningen vägrar uppdelningen mellan “vårt” lidande och “deras” lidande. Den påminner om att moral inte är en känsla vi råkar ha, utan en riktning vi väljer, även när vi är trötta.

Samtidigt måste man säga det obekväma om återuppbyggnad: den är mer än cement. Den är styrning, ansvar, rättsstat och vardagsinstitutioner. Den kräver att skolor kan öppna utan rädsla, att sjukhus fungerar utan att bli mål, att civila liv inte används som valuta. Den kräver både ett slut på beväpnad kontroll som gör civilt styre omöjligt, och ett tillträde där säkerhet hanteras proportionerligt och transparent så att hjälp och nödvändigt material kan komma fram utan att bli politiska gisslan. Utan det blir varje plan bara en paus mellan två krig.

Shimon Peres kan få bli en påminnelse om en annan politisk hållning: fred kräver både strategi och moralisk fantasi. Förmågan att se en annan framtid än den som våldet erbjuder, och sedan bygga institutioner som kan bära den bilden när rädslan drar åt. Man kan vinna slag och ändå förlora framtiden; ett samhälle räddas inte av att den andre förnedras, utan av att våldet avvecklas till politik, och politiken binds till rättigheter.

Caritas initativ ”Vehicle of Hope” vänder sig till de absolut mest sårbara. Barnen i Gaza. Det är påve Franciskus påvemobil som byggts om till barnklinik. Den väntar fortfarande på att få komma in i Gaza, stötta, upprätta och säkerställa att barns grundläggande rätt till föda, vård och utbildning är i fokus. Men också att ge hopp. Samt signalera: vi har inte glömt. Barn är oändligt mycket mer än siffror och statistik. Barn är ansikten, berättelser och det som vi vuxna ska ta hand om, vårda och vörda. Just som barnet i krubban i Betlehem.

Den svåra balansgången. Hoppet måste bli logistik: lastbil efter lastbil, mediciner, värme, skolmaterial, barnpsykiatri. Politiken måste bli mer än geometri; den måste vara en väg bort från det som nu riskerar att normaliseras: att civila liv är förhandlingsbara.

Julen i det heliga landet påminner om något nästan provocerande: helighet sitter inte i sten, utan i människovärde. Om Gud en gång kom som ett barn på flykt och dog förnedrad, då är barnet fortfarande måttstocken. Inte som symbol, utan som test av vår civilisation: vad vi faktiskt skyddar när allt brinner — och vad vi låter drunkna när regnet kommer.