Sveriges trygghet och säkerhet måste gå före politiska låsningar

Den 19 november 2024 diskuterade riksdagen åter en av vår tids mest avgörande frågor: hur Sverige ska stoppa gängvåldet och de skjutningar som fortsätter att plåga våra gator, torg och bostadsområden. I debatten lyfte Teresa Carvalho (S) förslaget om så kallade Rico-lagar, inspirerade av amerikansk och italiensk lagstiftning mot organiserad brottslighet. Sverigedemokraterna har sagt sig redan vara på samma linje; de menar att ett sådant ramverk behövs.

Gunnar Strömmer (M) sa att regeringen arbetade för att kriminalisera deltagande i och samröre med kriminella nätverk. Kritiken från delar av oppositionen mot förslagen handlade om att sådana lagar skulle bryta mot svensk rättstradition och riskera att inskränka grundläggande friheter.

Men frågan vi måste ställa är: Är lagar till för att bevara traditioner – eller för att skydda människor?

Rico-lagen i USA infördes 1970 för att komma åt hela den kriminella strukturen, inte bara enskilda gärningar eller gärningsmän. Den gjorde det möjligt att fälla ledare som beordrat eller tjänat på brott utan att själva utföra dem. I Italien infördes på 1980-talet lagstiftning som kriminaliserade medlemskap i maffiaorganisationer och möjliggjorde beslag av brottsvinster. I båda fallen förändrades statens förmåga att slå mot organiserad brottslighet i grunden.

Motståndare till liknande lagar i Sverige hänvisar ofta till grundlagens skydd för yttrande-, mötes- och föreningsfrihet. Dessa friheter är centrala – men inte absoluta. Regeringsformen medger inskränkningar för att skydda allmän ordning och säkerhet samt för att förebygga brott. Även Europakonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna öppnar för begränsningar när samhället hotas på allvar.

Och vad är gängvåld, om inte ett sådant hot?

Skjutningar, sprängningar, systematisk utpressning och rekrytering av barn kränker inte bara enskilda offer – de urholkar tilliten, skapar rädsla och försvagar rättsstaten. Vi har tidigare accepterat långtgående inskränkningar i friheter, exempelvis under pandemin, för att skydda liv. Varför skulle vi då inte kunna överväga riktade juridiska verktyg mot organisationer som systematiskt hotar människors säkerhet?

Det handlar inte om att överge rättsstaten, utan om att försvara den.

Här har våra svenska politiker, oavsett politisk färg, en chans att visa att de kan enas när det verkligen gäller. Socialdemokraternas förslag om maffialagar och regeringens idé om kriminalisering av samröre med gäng är inte motsatser. De är två sidor av samma mynt, två verktyg som rätt använda kompletterar varandra och ger samhället de verktyg som i dag saknas.

Tonårspappa chartrar tåg för unga som vill vara med på Det räcker-galan

Men lagstiftning räcker inte. Den måste kombineras med långsiktiga satsningar på polis, socialt arbete, skola, avhopparverksamhet och rehabilitering. Sätt varje kriminell som hotar samhället bakom lås och bom, men under tiden de sitter fängslade ska de också få terapi, själavård och möjlighet att läsa upp sina betyg och eller lära sig ett yrke. När de efter flera år inte längre bedöms samhällsfarliga, ska de ha en meningsfull, samhällsnyttig väg tillbaka.

Politiker måste prioritera trygghet och säkerhet för människor över politisk principfasthet när principerna i praktiken leder till bristande skydd för medborgarna. Ytterst handlar det om föräldrar, syskon och vänner som varje dag lever med rädslan att ännu ett liv ska ryckas bort i gängvåldet. När gängen organiserar sig måste också samhället göra det. Det är inte ett brott mot våra värderingar – det är ett försvar av dem.

Gunnar Strömmer (M) charmade publiken med psalmsång