Grönland är inte en tom fläck på en karta – det är ett hem

När jag följer den aktuella diskussionen om Grönland, Danmark och USA försöker jag i första hand se den genom evangeliets ögon, inte politikens. Som kristna tror vi att människor aldrig är objekt och att mark aldrig bara är ett strategiskt verktyg. Grönland är inte en tom fläck på en karta – det är ett hem. Och det består av familjer, traditioner, språk och tro.

De senaste offentliga uttalandena om Grönland inom internationell politik har gett många rubriker. Men ur ett kristet perspektiv är den viktigaste frågan inte vem som får inflytande, utan hur människor behandlas. Evangeliet påminner oss ständigt om att makt bör utövas med ödmjukhet och respekt. Jesus tvingar sig aldrig på någon: Han lyssnar, går vid människors sida och respekterar deras frihet. Det är den anda jag anser att kristna bör föra in i dessa diskussioner: bön om visdom, fredlig dialog och respekt för det grönländska folkets röst och värdighet.

I det dagliga församlingslivet här i Nuuk känns dessa globala diskussioner ganska långt borta. De flesta medlemmarna i vår katolska gemenskap är upptagna av mycket enkla och mänskliga ting: arbete, familj, att uppfostra sina barn och att bevara banden till varandra på en plats där avstånden är stora och livet ibland kan kännas isolerat. Politik tas sällan upp på kyrkkaffet. Samtidigt lägger man märke till när Grönland omtalas som något att äga eller göra anspråk på. Det kan vara smärtsamt, eftersom vi som bor här vet hur rikt detta land är – inte främst på resurser, utan på människor.

Som präst upplever jag att det här inbjuder oss att be djupare för fred och ömsesidig respekt. Det påminner oss också om hur viktigt det är att små samhällen hörs och värderas i en värld som ofta domineras av starka röster och intressen.

Vad gäller Katolska kyrkan på Grönland så är vårt fokus mycket mer blygsamt och mycket konkret. Vi är en liten, men levande, kyrka med 500 katoliker. Våra främsta frågor är pastorala: att fira sakramenten, bevara vår gemenskap och att se till så att ingen känner sig bortglömd på grund av avstånd eller isolering. Många av våra församlingsbor kommer från andra länder, särskilt från Filippinerna, och vår församling har blivit en plats där kulturer möts och tro skapar ett gemensamt hem.

En av våra utmaningar är helt enkelt geografin. Grönland är vidsträckt och inte alla kan komma till kyrkan regelbundet. Vi har också få präster, vilket gör att vi måste förlita oss starkt på samarbete, tålamod och tillit till Gud. Samtidigt finns många tecken på hopp. Människor ber om att få döpas, barn förbereder sig för sin första kommunion och familjer växer sig starkare i tron. Det är mycket uppmuntrande.

Det som ger mig det största hoppet är människornas stilla trofasthet. På en plats där kyrkan är liten och livet inte alltid är lätt, levs tron mycket enkelt – genom bön, närvaro och omsorg om varandra. Det är ett kraftfullt vittnesbörd för mig.

Så medan omvärlden talar om Grönland i termer av strategi och politik, så fortsätter kyrkan här att göra vad den alltid har gjort: att stå nära människor, att förkunna Kristus i det enkla livet och att påminna alla om att varje person och varje gemenskap är viktig i Guds ögon.

Jag vill inbjuda er att be för fred och för respekt för självbestämmande, och att visa omsorg om skapelsen tillsammans med oss, och särskilt om vår ömtåliga arktiska miljö, som är ett av Guds mest hisnande men sårbara mästerverk.

Grönländska biskopens besked till USA: ”Vi är inte ett folk som kan köpas”