Uppgiften att hela ett splittrat USA är nästintill övermäktig

Fyra år med Donald J Trump vid det amerikanska statsskeppets roder har inneburit en avtrubbning. Omvärlden har helt enkelt vant sig vid presidentens nycker, hatiska utfall, glåpord och, inte minst, rena och skära lögner. Hans supportar, inte minst i kristenheten, har envetet hållit fast vid att hans karaktär och beteende inte förtar den storhet de tycker sig ha fått se många bevis på.

Men efter onsdagen borde i rimlighetens namn de allra flesta ha fått nog. Trump inledde med ett anförande späckat med lögnaktiga påståenden och uppmaningar till den jublande folkmassan att visa handlingskraft.

När Trump sent omsider tog till orda fanns inget fördömande, däremot en kärleksförklaring till våldsmännen.

—  Elisabeth Sandlund

Budskapet gick fram. Supportrarna agerade med kraft. För första gången sedan 1814 utsattes Kapitolium för ett regelrätt anfall. Den fåtaliga polisstyrkan kunde inte stå emot när mobben trängde in i denna demokratins högborg. Poliser och huliganer skadades, fyra dog. Kongressledamöterna tvingades gömma sig. I det längsta väntade Trump med att uttala sig och när han sent omsider tog till orda fanns inget fördömande, däremot en kärleksförklaring till våldsmännen.

Vedervärdigt, skamligt, en skymf mot alla demokratiska principer – det är lätt att hitta negativa omdömen och fullständigt omöjligt att finna något försonande. Under de sista dagarna som president lyckas Trump med konststycket att överträffa sig själv.

Och tiden i Vita huset kan bli ännu kortare än de knappa två veckor som återstår till den 20 januari när Joe Biden tillträder. För första gången diskuteras på allvar, bland både demokrater och republikaner, behovet av att använda det 25:e konstitutionstillägget och avsätta Trump eftersom han visat sig inkapabel att fullfölja sina plikter som president. Farhågorna för vad han kan hinna ställa till med växte för varje minut som gick under den dramatiska onsdagen.

[ Fyra döda i USA-kaos – men nu är Biden vald ]

Ett villkor för en avsättning är att vicepresidenten Mike Pence står bakom. Det är inte omöjligt. Han visade moralisk resning och politiskt mod när han med all önskvärd tydlighet förklarade att han inte tänkte villfara Trumps begäran om att sätta stopp för kongressens bekräftelse av valutgången. Några, men långtifrån alla, av Trumps handgångne män och kvinnor i kongressen var också tydliga med att deras gräns nu var nådd.

Det krävs en samverkan med de goda krafter som trots allt ryms i det sargade republikanska partiet.

—  Elisabeth Sandlund

Det ger hopp om att det finns en framtid för det republikanska partiet och därmed för USA:s traditionella tvåpartisystem som tjänat nationen väl. Men det finns också sådant som pekar i annan riktning. I en snabbt genomförd opinionsmätning av institutet YouGov svarade 45 procent av de republikanska väljarna att de starkt, eller i viss grad, stödde stormningen av Kapitolium. Endast 27 procent av samma grupp ansåg att den utgjorde ett hot mot demokratin.

Oavsett Trumps öde – riksrätt är ett alternativ – pekar sådana siffror på att Joe Biden och Kamala Harris står inför en näst intill övermäktig uppgift. Att Demokraterna har majoritet i såväl Senaten och Representanthuset kommer inte att kunna utnyttjas fullt ut för att genomdriva den egna agendan. Ska de lyckas med den ack så viktiga uppgiften att ena en djupt splittrad nation, krävs en samverkan med de goda krafter som trots allt ryms i det sargade republikanska partiet.

[ De profeterade att Donald Trump skulle vinna valet ]