Ledare
När barnen flyttar kan kyrkan säga: Var inte rädd, det är Guds plan
Varför känner vi sorg när våra barn gör det mest naturliga i världen?
Hej då, hjärtat! Stora och vackra krafter är i rörelse när en ung människa klipper banden med familjens liv.
Henrik Montgomery / TT
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Min pappa är tolv år när det slås fast att han har tillräckligt läshuvud för att förtjäna en utbildning i metropolen Växjö. Väskan packas och gossen sätts på tåget. Väl på plats inackorderas han hos en välvillig värdinna, och sedan är det bara att öppna läxboken och leva upp till förväntningarna. Tillbaka hem flyttade han aldrig.
Kyrkan genom livet – trons resa i olika livsfaser (del 4)
Två generationer senare upprepas mönstret när min sextonåriga dotter bestämmer sig för att gå på hästgymnasium i Skåne. Det är en internatskola mer än femtio mil från familjehemmet. När vi vinkar av henne med stora ryggsäcken bågnande inser vi att hon knappast kommer att återvända. Eller så gör hon det. Det är inte upp till oss. Vad vi kan göra är att be Gud att hålla sin hand över henne, och se till att själva alltid hålla dörren på glänt och lampan tänd. Utifall att.
Jag tänkte att det var en underbar sak som hände. Stora och vackra krafter är i rörelse när en ung människa klipper banden med familjens liv och störtar sig ut i sitt eget. Stolt var jag också. Finns en större uppgift för en förälder än att uppfostra sitt barn till en självständig själ, en frimodig person redo att ansvarsfullt greppa livet med båda händer?
Efteråt har jag förstått att många inte fått samma gudagåva som jag. De bejakar inte alls att barnen är stora nog för sitt eget liv. Det kallas empty nest syndrome och innebär enligt Wikipedia känslor av sorg, ensamhet, depression och avsaknad av livsmening som drabbar en del föräldrar när barnet flyttar.
Sorg. Depression. För att ens ungar gör det mest naturliga i världen.
Mina flickor vet att vad som än händer har de hemma hos sina föräldrar alltid några kvadratmeter av världen som är deras.
I Dagens Nyheter läste jag i juni om journalisten Kicki Möllers förtvivlan över att hennes son lämnar hemmet. ”Det trycker över bröstkorgen”, skriver hon. Hon kan ”inte riktigt ta in” det hela, hon tänker på risken för olyckor och undrar hur hon ska bli ”mer benägen att klara” detta svåra.
Hennes barn ska inte flytta hemifrån för gott. Han ska på kollo. I tio dagar.
En annan förälder i Möllers text släpper inte iväg barnen på kollo alls: ”Då vill jag åka med. Annars blir jag orolig”.
Har inte något gått alldeles fel här?
Vad är det med vårt samhälle som gör att vi föräldrar har så svårt för att skiljas från våra barn, om så bara i tio dagar?
Och vad har kyrkan för roll att spela i detta?
Min fru är inte troende. Tidigt kom vi överens om att ingen av oss skulle försöka påverka våra barn i någon andlig riktning. En av döttrarna är öppet, muntert och frejdigt icketroende, den andra mer av en sökare som just nu inte tror, åtminstone inte såvitt jag vet.
För mig är detta en mycket större sorg än att de flyttat hemifrån. Mitt verkliga hem (min trygghet, mina tankar, mitt sätt att leva) är hos Gud, i det hemmet har mina barn aldrig ens helt och hållet flyttat in.
Samtidigt måste jag våga lämna detta åt Gud. Jag inbillar mig att jag sått ett och annat frö i barnens själ, att jag visat på ett sätt att förhålla sig till det osynliga och eviga som de annars inte fått tillgång till i sin sekulära vardagssamtid.
I romanen En förlorad värld (Brideshead revisited) skriver Evelyn Waugh om den osynliga krok och metrev som Gud fäster vid oss människor: Han låter oss vandra till världens ände men kan föra oss tillbaka med ett enda ryck i reven.
Jag ser framför mig hur detta ryck kan drabba mina döttrar när de minst av allt förväntar sig det. De läser några textrader, drömmer något i sin halvslummer, ser en tavla, passerar en kyrka där dörrarna står öppna, och inifrån flödar något som de känner igen. Det kan räcka.
Mina flickor vet att vad som än händer har de hemma hos sina föräldrar alltid några kvadratmeter av världen som är deras. På samma sätt är det med Gud, det finns inga av Hans barn som inte hos Honom har en evig plats.
Kyrkan har en viktig uppgift att påminna om detta. Att ta emot sorgsna föräldrar vars sista fågelunge lyft från boet och säga: Var inte rädd. Detta är meningen. Detta är Guds plan för oss arma föräldrar.
När min äldsta dotter tog sin ryggsäck och flyttade till det skånska internatet med ett skratt, då hade jag en tröst. Vi har ett barn till, tänkte jag. Det kommer dröja innan lillan flyttar.
Men åren kändes förstås som dagar. När lillan lämnade hemmet för pojkvän och Blackeberg, och vi blev ensamma, min fru och jag, var jag lika glad för lillans skull som när storasyster försvann. Jag var lika stolt över hennes självständighet, än en gång var jag förskonad från det tomma boets syndrom.
Jag är bergfast i min övertygelse att Gud håller sin hand över dem båda.
Fotnot: Detta är del 4 i Dagens sommarserie där fem skribenter belyser trons roll i livets olika skeenden. Del 5, om pensionärslivet, publiceras om en vecka.
