Too hot for Torp?

Det har hunnit bli några debatter om Torp på senare år. Om vem som får ha monter eller inte, sjunga eller inte, predika eller inte, hålla i seminarium eller inte, på Evangeliska frikyrkans Torpkonferens, som Dagen skrivit om. 

Naturligtvis finns det många bottnar i var och en av frågorna ovan. Man kan vrida och vända på viktiga, och oviktiga, faktorer, och bör så göra. Men om vi bortser från sakfrågorna om vad som är kosher i ett evangelikalt och missionellt samfund som EFK är debatterna om vad som ryms i en rörelse ett tecken brännande frågor för svensk kristenhet.

Hur ser kristna på den som inte tänker, tror eller tycker precis som vi själva? Låt oss ta exemplet Brian Zahnd, den amerikanske talare som bjudits in som talare till Torp. När en del instinktivt vill markera emot vad man menar är främmande eller dålig teologi, reagerar andra med trötthet, irritation eller frustration över att ”debatten” nu är igång igen. Dessa orkar inte med uppslitande diskussioner som riskerar att skapa modlöshet och splittring utan vill helst fokusera på rörelsens kärnuppdrag. Båda reaktionerna är förståeliga, men de är också problematiska.

Frikyrkorörelser som förr ägnat mycket tid och kraft åt att definiera gränser och vem som är inne och vem som är utanför, ibland kombinerat med traumatiserande offentliga syndabekännelser eller smärtsamma uteslutningar, betonar numera centrum. Centrum utav allt, det vet inte minst alla som sjungit med i sången av Josefina Gniste, är Jesus.

Jag sörjer över kristna debatter som sprider unken doft i kommentarsfälten

Det är en sund utveckling att avveckla gränspatrullerna. Men alla avgörande samtal kan inte kastas överbord. Centrumfokuset är ingen liten förändring av ecklesiologin, synen på församlingen, som ledarsidan skrivit om tidigare. Det får konsekvenser, bland annat för predikan om omvändelse och efterföljelse, och kan därför inte ske oreflekterat. Därför borde det vara självklart att välkomna och härbärgera samtalen om central teologi som korset och försoningen – alltså som det samtal som nu pågår om Torpinbjudan av Brian Zahnd.

Det finns i kristenheten en tendens att snabbt känna ”trötthet” så fort någon man uppfattar är ”för konservativ” eller ”för smal för breda EFK” eller ”för gammal” initierar dessa samtal. Ja, visst kan det vara tröttsamt med dem som ideligen, utifrån samma synvinkel, larmar och dömer ut sådant som andra inte ser några problem med. Men ponera att larmarna har rätt? Tänk om synpunkterna ändå är relevanta och avgörande, ska de avfärdas för att de uttrycks på ett visst sätt, är bristfälliga eller kommer från ett visst håll?

27 EFK-profiler: Att bojkotta Torp är en märklig väg att gå

Den som har frågor, kritik eller oro måste ha möjlighet att i olika forum, även sociala medier, även tidningars debattsidor, lyfta spörsmålen och inbjuda till ett nödvändigt och livgivande samtal även om det inte sker enligt det föredragna och politiskt korrekta sättet. Här behöver den ”breda mittfåran” inom EFK syna sig själv så att man inte hamnar i ett regelmässigt avfärdande utifrån vem som är avsändare. I så fall gör man sig skyldig till samma fel man anklagar kritikerna för: att inte kunna lyssna till den som tänker, tycker eller tror annorlunda.

Men det var just detta med att ”inbjuda till livgivande samtal”. Om EFK:s konservativa fåra kritiserar inbjudan av Brian Zahnd utan en vilja till dialog och med tunt underbyggda krav på deplattformering – då närmar man sig vad vi i samhällsdebatten är mer vana vid att se från progressivt håll: cancelkultur.

Ny turbulens inför Torp: Sångerskan Emma Nissen avbokas

En rörelse, särskilt en vars sommarkonferens från början varit en allkristen och bred konferens och där Anden tillåtits förena även när det finns sådant som annars riskerar att skilja oss åt, måste klara av att lyssna till andra röster än de egna. Det är på sin plats att varna för att göra nålsögat till predikstolen så smått att knappt någon tar sig igenom. Det vore en säker väg mot sekterism.

Den som är kritisk mot Brian Zahnds teologi kan inte slarva med att ta in avgörande synpunkter och information som faktiskt kan kasta nytt ljus över vad man är kritisk emot, då har man inte gjort sin hemläxa. Inte heller duger det att vara svans till ”broder eller syster si eller så som brukar ha rätt i andra frågor och därför litar jag helt på honom eller henne även i denna”. Det är alldeles för slött att ta ställning utan att ens ha läst på, bett en bön och öppenhjärtigt lyssnat in de olika argumenten. Det var inte så frikyrkans gemensamma prövande av Guds vilja var tänkt att fungera.

Trots detta är det välkommet att så många engagerar sig i debatten om vad som är ”too hot for Torp”. Där andra kyrkor kanske önskat styra bort diskussionerna från offentlighetens ljus visar engagemanget för frågorna att EFK har föredömligt högt i tak och att många vill delta i samtalen om rörelsens framtid. Oavsett vad man anser i övrigt är det ett hoppfullt friskhetstecken!

Hur viktig är vår teologi egentligen, eftersom Zahnd bjuds in till Torp?