Föraktet mot ”enkla jobb” måste upphöra en gång för alla 

Minns du ditt första riktiga jobb? Själv tillbringade jag en sommar på ett vaktmästeri. En utmärkt plats för att lära mig kopiera, köra ut post, göra som jag blev tillsagd och bli utskälld av min chef, en bred man i blåställ, för att jag inte höll rent omkring mina arbetsmaskiner. 

Erik Helmerson Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Orättvist, tyckte jag då. I dag ser jag alltihop som sunda och nödvändiga små steg mot att bli vuxen. Och jag glömmer aldrig tyngden i handen av mitt första lönekuvert. Detta var något annat än månadspeng och studiebidrag.

I ett fint DN-reportage från början av veckan tar Amir Ibrahim, 15, på sig en jeansskjorta med arbetsgivarlogga på bröstet. ”Det är en ära att dra på sig Pressbyråkläderna”, säger han och jag ryser faktiskt till vid min frukostmacka. Orden ”ära” och ”Pressbyrån” hör man inte ofta i samma mening.

Men varför i all världen inte? Det är klart att det kan vara ärorikt att jobba, oavsett var. Att klara att sätta fotsulorna mot golvet hur tidigt klockan än ringer, att gå ut i morgonmörkret, att ansvarsfullt hantera pengar, råvaror och inte minst de människor som ramlar in hos Amir på Pressbyrån på Sundsvalls järnvägsstation.

Särskilt om man bara är 15 år.

Särskilt om man tänker på alternativet.

För det som Amir Ibrahim utför är ett så kallat sao-jobb (studiemotiverande arbetslivsorientering) och kan vara räddningen för unga som annars riskerar att hamna i de kriminella gängens lönerullor. Arkitekten bakom arbetsformen är Evin Cetin, tidigare Broderskapare och advokat, och sao-jobben riktar sig mot unga i utsatta områden. Inte bara tjänar de pengar, de får också arbetsplatsträning och större chans till jobb i framtiden.

”Bland lärjungarna är det sprängfyllt med npf:are”

Det talas mindre om dem nu än för några år sedan, de så kallade ”enkla jobben”. Det är synd. Ett hederligt arbete har inte bara ett värde i sig själv, det är också fortfarande en oslagbar väg in i samhället för såväl unga som nyanlända.

För den som följt debatten ett tag är det lätt att bli frustrerad. Mängder av forskning visar på fördelarna med att använda lägre lön som ett sätt att få in människor på arbetsmarknaden. LO och Svenskt Näringsliv har dessutom kommit varandra allt närmare i synen på till exempel lärlingsutbildningar på gymnasiet som direkt syftar till att ge unga jobb.

Samstämmigheten mellan arbetsgivare och fack är viktig. De jobb som skapas ska inte präglas av hyperkapitalismens och gigekonomins tendenser till cyniskt utnyttjande. De arbetandes värdighet är okränkbar.

Men trots goda tecken tycks det hända så lite. Kanske är det därför jag blir så oväntat glad av att läsa om Amir Ibrahim och hans sao-jobb. Är det ett tecken på att något faktiskt är på väg?

Länge såg framför allt den politiska vänstern på fenomenet ”enkla jobb med lägre löner” med ideologiskt förakt. Först skulle det gärna konstateras att det minsann inte finns några sådana arbetsuppgifter längre, sedan var det viktigt att poängtera att det bara var ett nygammalt sätt för giriga arbetsgivare att suga ut hederligt folk.

Så sent som 2022 kunde tidningen Arbetet hävda att borgerliga partiers intresse för enkla jobb hade en ”mörk bevekelsegrund: att återskapa tjänarsamhället”.

Lägg till den märkliga tanken att hela det svenska samhället prompt skulle akademiseras. Kortare, praktiska utbildningar skulle teoretiseras och ge högskolebehörighet. Högskoleutbildningar till sjuksköterska eller polis skulle i sin tur ge forskningsbehörighet. Tanken var väl att lyfta även mindre studievana grupper, men resultatet blev att skoltrötta eller mindre motiverade elever hoppade av eller stannade hemma.

I veckan uppmärksammade tidningen Vi lärare en stor grupp elever i svenska skolan som kännetecknas av STB, svag teoretisk begåvning. De är för studiebegåvade för att få anpassad undervisning, som vid en diagnos, men inte tillräckligt för att klara skolan. 14 procent av eleverna anses tillhöra denna grupp. 

Två citat i Vi lärares artikel, av psykologen Love Grahn, går rätt in i hjärtat:

”Ofta har elever med STB praktiska styrkor men dessa fnyser skolsystemet åt. Att kunna fixa en bilmotor är inget värt om man inte också kan skriva en reflekterande text om hur man rengör en förgasare.”

Och: ”När handens kunskap konsekvent nedvärderas i skolsystemet krymper (elevernas) möjligheter i takt med att självkänslan bryts ner.”

Bättre kan det knappast beskrivas, det som akademiseringen och teoretiseringen gjort med den svenska skolan.

Forskning visar också att Sverige stuckit ut internationellt på arbetsmarknaden med höga lägstalöner och få jobb med låga kvalifikationskrav. Detta samtidigt som vi tagit emot många invandrare vars enda dröm ofta var att få ett jobb.

Visionen tycktes vara att vi skulle bli en nation av doktorander. Ingen svensk skulle behöva nedlåta sig till att stämpla in på en fabrik eller snabbt utbilda sig för ett vårdjobb på golvet. Dessutom plockades mängder av vaktmästar- och alltiallojobb, som tidigare passat bra för mer svåranställda människor, bort från arbetsplatserna för att spara pengar. 

Förutom att det var oerhört dumt av ett invandringsland att aktivt stänga dörren för okvalificerade yrken till lägre lön innebar det också att termen ”enkla jobb” stigmatiserades. Alltför få tänkte tanken att Aziz från Afghanistan inte skulle ha det där vårdjobbet för evigt, att det bara var en språngbräda där han fick träna på språket, gavs lön i stället för försörjningsstöd och fick lära känna infödda svenskar, detta märkliga folkslag.

Man glömde också att arbetet i sig har en stark värdighet. Det är därför som snickaren Josef, Jesu jordiske far, vördas som arbetenas skyddshelgon i stora kristna sammanhang. 

Och det är, med stor sannolikhet, därför som Amir Ibrahim i Sundsvall kan säga att ”Det är en ära att dra på sig Pressbyråkläderna”.

Fredrik Wenell: Hur många unga kommer ta sitt liv i sommar?