Varför är rektorerna så nervösa för kristen tro?

När ska svensk skola sänka axlarna och bli så modig som ett demokratiskt samhälle kräver av sin kanske mest centrala institution?  Såväl politiker som rektorer och Skolverket behöver göra nya analyser av vilken grund skolan ska ge för att skollagens syftesparagraf ska uppfyllas: att utbildningen ska ”förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.”

Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

Frågan är aktuell eftersom Camilla Haglund, rektor på Gullhögskolan i Vårgårda, vill avveckla samarbetet med lokala frikyrkoförsamlingar. Nu ska inte längre Equmeniakyrkan få hjälpa till med extra närvaro av unga vuxna kamratstödjare i skolan.

Elever i Vårgårda lämnade in protest: vill ha tillbaka kyrkans kamratstödjare

Det hade kunnat vara ett rimligt beslut om det visat sig att de brutit mot skollagens gränsdragningar mot konfessionella inslag i utbildningen. Men det finns inget som tyder på att så har skett. Att samtidigt Svenska kyrkans kamratstödjare får vara kvar, visar på en oroväckande oförmåga hos skolledningen att förhålla sig stringent till denna mycket viktiga principiella fråga.

Det som är så beklagligt med detta sätt att agera, som nog också förekommer på många andra ställen, är att skolledningen bryter mot nämnda syftesparagraf i skollagen. Det som verkar vara skälet till att just Equmeniakyrkans kamratstödjare inte får göra en insats för att göra skolan tryggare och till en bättre lärandemiljö, är deras religiösa övertygelse. Rektorn bryter alltså själv mot den respekt för de mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värderingar som hon har till uppgift att säkra.

Det är rimligt att inte vilket sammanhang som helst ska kunna göra en insats på en skola. Skolan behöver hållas fri från extremism. Men vem är det som tänker att Equmeniakyrkan är en extrem organisation vars övertygelser elever behöver skyddas ifrån?

Detta är inte unikt för skolan i Vårgårda. Andra exempel är skolor som inte tillåter en kristen skolgrupp att mötas i skolans lokaler, som Andreas Häger, ledare för elev- och studentorganisationen Ny Generation vittnar om på debattplats i Dagen och som också elever i min egen församling erfarit. Vissa skolor anger att gruppen endast får mötas om en vuxen är med. Vilket budskap sänder man då till elever på skolan som har sin grundlagsskyddade demokratiska religionsfrihet? Gäller inte denna på skolan? Praxisen är förnedrande.

Hur hanterar en skola om en grupp i en somalisk förening vill samlas utifrån sin gemensamma etniska bakgrund? Eller en elevgrupp inom RFSL? Eller en grupp elever som kämpar för allas jämställdhet i skolmiljön? Borde inte skolan jubla över att det finns ett samhällsengagemang? Utbildningen ska ju enligt samma syftesparagraf syfta till ”att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.”

Frågeställningen har också en djupare dimension som rör vår syn på människa, samhälle och bildning. Att vi har sett en skrämmande minskning av engagemang i civila sektorn måste fega politiska lösningar i skolan och nervösa skolledare ta sin del av ansvaret för. Dagens ordning är i för stor utsträckning skapad för att skydda barn och unga från påverkan. I skollagen görs samma skrivningar gällande för alla från förskola till gymnasieskolan.

Detta är trubbigt och olyckligt. Det finns goda skäl att skydda de yngsta från politisk och religiös påverkan. Men för högstadiet och gymnasiet måste skollagen se annorlunda ut. Det är hög tid att bättre förbereda i synnerhet gymnasieungdomar för ett engagerat samhällsliv.

I stället för att betrakta som sin huvuduppgift att skydda ungdomar från politiska och religiösa budskap, bör skolmiljön – inte nödvändigtvis undervisningen – våga härbärgera mer av politisk och religiös närvaro. Yttrandefriheten är ju till för att vi människor inte bara ska få säga vår åsikt utan också säkra att vi får höra andras åsikter. Och det bygger på en syn på ungdomar som mer kompetenta med en förmåga till egen åsiktsbildning, och mindre sköra och främst i behov av skydd, än vad nuvarande praxis gör gällande.

Vårgårda är fyra på listan över Sveriges mest frikyrkotäta kommuner. 12,6 procent är medlemmar i en frikyrkoförsamling. Signalen som kommunens företrädare och Gullhögskolan skickar till alla kristna elever är att deras religiösa övertygelse är ett problem.

Genom sitt agerande säger skolan inte nej till alla kamratstödjare. Svenska kyrkan får ha kvar sina, åtminstone en stund till tills deras period tar slut. Kanske skulle det vara okej om kamratstödjare utan en kristen tro skulle vilja göra en insats. Man får ju hoppas att skolan åtminstone vill ha en större vuxennärvaro.

Rektorn om beslutet att porta kyrkans ungdomsledare: ”Har funnits synpunkter”

Nu utmålas alla frikyrkliga kamratstödjare som ett hinder för att skolan ska förbli en trygg miljö. Då är det också ofrånkomligt att man signalerar till alla frikyrkliga elever vid dessa skolor att deras tro också är ett orosmoment. Det är svårt att inte dra slutsatsen att ett sådant ställningstagande därmed innebär en systematisk kränkning av dessa elever utifrån deras religiösa övertygelse. Det vore i så fall mycket allvarligt. Vore det vilken som helst annan grupp som har samma skydd som diskrimineringslagen ger, hade skolan med säkerhet agerat annorlunda.

Det är också lätt att förstå hur skolledare hamnat här. Det hela bygger på en lång tradition av nervöst agerande gentemot religion i det offentliga rummet i Sverige. Det visar att det initiativ socialminister Jakob Forssmeds lanserade i oktober för att stärka kommunernas kunskap om religion och trossamfund är välbehövligt.

Desto bättre då att så många trender i tiden visar på att denna period kan gå mot sitt slut. Rösterna som har en djupare förståelse för hur den kristna tron bidrar till vår demokrati, snarare än hindrar, blir ständigt flera och mer trovärdiga. Då kanske det också snart blir läge för hela Sverige att sänka axlarna och erkänna att unga människor med en kristen övertygelse är en lika stor tillgång vid en skola som andra vettiga vuxna.

Martin Johansson: Olyckligt att kyrkans omtanke om skolbarn misstolkas som påverkan