Vi måste inte ropa ”kättare” när någon ställer frågor till Bibeln

Vem hade trott att årets slut skulle präglas av en diskussion om huruvida Josef var queer? Men en stor snackis blev den, debatten som initierades av ALT:s medarbetare Lena-Sofia Tiemeyer med en text i tidskriften Hybrid.

Erik Helmerson Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Tiemeyer efterlyser Bibelläsningar ”som återger Josefs ’regnbågsskimrande’ komplexitet”. I sin artikel konstaterar hon bland annat, med tidstypiska formuleringar, att ”flera berättelser i Bibeln leker med, och även dekonstruerar det patriarkala samhällets könsnormer”.

Det går att förstå att reaktionerna blev upprörda. Varför skulle man läsa Bibeln ”med nutida identitetspolitiskt färgade glasögon?”, undrade en debattör. ”Undermineringen av Skriften kunde inte vara mer högljudd”, dundrade en annan.

Men glädjande nog är de allra flesta överens om en sak: Det är inte fel att brottas med Bibeln. Inte nödvändigtvis kätteri att läsa sig fram till andra slutsatser än de gängse.

Ett av mina favoritstycken i Bibeln är Lukas 2, när Maria och Josef lämnar Jerusalem utan att märka att Jesus dröjt sig kvar. Det är en passage som katoliker mediterar över i Rosenkransbönen, och jag tycker om den av flera skäl:

Dels ger den en bild av vår rädsla och förtvivlan när vi tappar bort Kristus i vårt liv: ”Din far och jag har letat efter dig och varit mycket oroliga”.

Dels får vi en tydlig vink om var vi då ska söka honom: i templet, i kyrkan.

Och inte minst beskriver texten vad Jesus gör medan föräldrarna är borta: ”han satt mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor. Alla som hörde honom häpnade över hans förstånd”.

Allt i tron flyter inte, allt är inte öppet för omförhandling. Det finns texter i Bibeln där kyrkan inte kompromissar. Men självaste Guds son visar oss tydligt att det inte är fel att närma sig tron intellektuellt och ställa frågor om skriften, om läran, om församlingen.

Vi behöver inte reagera med fasa när någon vågar fråga, och kanske når andra svar på frågorna än vi själva. Kanske kan vi i stället för ilska svara med en och annan motfråga?

Och rentav ödmjukt inse: facit är det bara en som har.

Øyvind Tholvsen: Akademisk frihet är nödvändig för kyrkans trovärdighet