Jag vill inte ha en åsikt om Joakim Lundells barndom

På fredag ska jag delta i TV4:s nyhetspanel. Redaktionen varslade om att ett av veckans ämnen förmodligen skulle bli Joakim Lundell. Då hade nyheterna om ”medieprofilen” smattrat ner som ett flera dagar långt ösregn sedan SVT:s Dokument inifrån pekat på frågetecken om vad han berättat om sin uppväxt.

Erik Helmerson Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Lundell har återkommit till hur han vanvårdats och misshandlats av sin mamma. Bland annat har han beskrivit i sin självbiografi hur det närmast ska ha varit tortyrliknande upplevelser.

Bevisen finns, säger han, i hans journaler.

Men det gör de inte alls, hävdar SVT som gått igenom journalerna. Det finns enligt Dokument inifrån inga sådana uppgifter överhuvudtaget.

Lundells mamma har enligt SVT å sin sida levt ”mer eller mindre gömd” sedan sonens storsäljande biografi släpptes 2017.

”Jag har tänkt att någon gång i livet kommer min chans”, säger hon nu. 

I TV4 förväntades jag ha en åsikt om detta.

Det var svårt. Vem är jag att tycka något om vad som en gång var en vuxen mans barndom, en man som jag aldrig träffat?

Sedan blev jag smått arg. Ryssland talar om krig mot Europa, urskog skövlas allt snabbare och med dem unika livsformer, på Centralstationen försöker Stockholms hemlösa slumra till bredvid sina hänglåsförsedda väskor. Varför ska jag ha en åsikt om någon influencer?

Daniel Alm anlitas som predikohjälp i Pingstkyrkan i Årjäng

Som kristen blir man ofta anklagad för att tro på sagor. Bibeln, säger de icketroende, är bara fantasier och vi inrättar vårt liv efter påhittade gestalter som fyllde en båt med all världens djur och blev 900 år gamla.

På det svarar jag dels att Bibeln är mycket mer än så, dels att ordet som de icketroende åsyftar med sitt hån är ”sägner”. Sagornas syfte är att underhålla, sägnernas (bland annat) att lära oss att leva och bli så bra människor vi kan.

Influerarnas sagor är till för att Bianca Ingrosso ska slippa gå till ett vanligt jobb. 

För Ingrosso är en saga. Joakim Lundell och Alex Schulman likaså. Ändå förväntas vi tydligen förhålla oss till dem och låtsas som att de finns på riktigt.

Eller så här: På ett sätt finns de förstås. Bakom sagofiguren existerar en levande människa, med personnummer, svartsjuka och fistlar på olämpliga ställen.

Men deras offentliga jag, deras persona, är fiktion. De förser sig själva med vissa egenskaper och förstärker dem som visar sig intresseväckande hos publiken, och därmed lönsamma.

Bland det som visat sig fungera bäst är en olycklig barndom. Av någon anledning älskar vi att höra om kändisar som haft det tufft. Kanske blir det en sorts frikort; de får vår empati trots att de är rika nog att köpa våra hus och bygga om dem till Marsraketer.

Jag minns när Alex Schulman gav ut sin bok Bränn alla mina brev år 2018. Där tog han ära och heder av sin morfar Sven Stolpe. Bland annat påstod han att Stolpe försökt mörda sin fru Karin, Schulmans mormor. I intervjuer garanterade Schulman att ”allting som händer i boken grundar sig på källor som brev och dagböcker. Jag ville berätta sanningen om mina morföräldrar.”

Men så avslöjade Lapo Lappin på sajten Kvartal att det inte alls var sanningen. Det fanns fler hål i Schulmans berättelse än i en genomsnittlig herrgårdsost. Något mordförsök på Karin på grund av svartsjuka fanns inte.

Boken hade mycket riktigt rubricerats som ”roman”, vilket Schulman upprepade som försvar. Men alla de där intervjuerna i diverse medier där han påstod att det var ren sanning, en dokumentär skildring av den verklige Sven Stolpe? Var de också romaner?

Influerarnas och medieprofilernas berättelser, sanna eller fiktiva, är som sagt inte till för att vi ska bli bättre människor. Så varför gräver vi ner oss i dem, frossar i dem? 

Delvis för att det inte är konstigt eller fel att diskutera fiktiva gestalter. Var det självklart att Kristina i Mobergs Utvandrarna skulle följa med sin man till Amerika? Vad var egentligen Josef K:s brott i Kafkas Processen? Hur gammal är Karlsson på taket? Det är tankar som gör människan unik och samtalsämnen som får kvällar att gnistra.

Ibland blir vi också vansinniga på de där gestalternas uppträdande. ”Ååh, när jag tänker på den där mugglarfamiljen Dursley, hur de betedde sig mot Harry Potter alltså! Kusin Dudley, vilket kräk, jag önskar att han var här nu, då skulle jag minsann…” 

Men då är det bra om man har en rimlig människa i sin närhet. En som kan bromsa ner en lite och säga: ”Du, de finns inte på riktigt de där. Lugna dig och andas en smula”.

Jag har som sagt inte en aning om vad som hände Joakim Lundell i hans barndom. Jag tycker dessutom att han, Bianca Ingrosso, Alex Schulman och alla andra som cirkulerar i vårt mediala universum har rätt att skapa vilka illusioner de vill.

En enda önskan har jag. Det har funnits, och finns, riktiga människor i era liv.

Var varsamma mot dem.

Berätta sanningen åtminstone om dem.

Frida Park: Allt färre par gör att det föds allt färre barn