Vilken glädje att unga hittar hem i kyrkan

Fyra veckors konfirmationsläger utan mobiltelefon. Det var vad som gjorde att livet vände till det bättre för Idol-deltagaren Tuva Råwall. Kärleken från Gud, vännerna och konfaledarna gjorde skillnad, sa hon till Idols programledare Pär Lernström, som Dagen skrivit om. Och Tuva är inte ensam om sin upplevelse.

Frida Park Frida Park

Opinionsredaktör på Dagen

Många unga kommer till kyrkan för att de är nyfikna på tron. Sångerna, predikan, bibelläsningen, nattvarden och gemenskapen kring fikaborden berör och drar unga till församlingen. En annan ung kvinna uttryckte tacksamhet över människorna hon träffat i kyrkan: ”de är så snälla”, det var inte hon van vid att uppleva. En ung man satt en sen lördagskväll på en 18-årsfest och pratade med sina kompisar om i vilken kyrka de skulle gå på söndagsgudstjänst.

Tvivlarna på Jesustrend till trots: unga människor hittar en gemenskap och en tro. Men kyrkorna befinner sig nu i ett skede där de inte har råd att låta bli att omsätta lärdomarna från tidigare tillströmningar och generationer. Inte om vi vill att de ska få hitta hem i kyrkan.

Kristenheten har i lite olika takt, i olika grad och på olika sätt gjort upp med syndakataloger och ouppnåeliga moraliska pålagor. Men än i dag finns risken att fastna i pekpinnar, förmaningar och skammande av dem som inte beter sig, klär sig eller talar ”tillräckligt kristet”. Det är därför samtalet om hur kyrkan predikar och lever efterföljelse måste vara ständigt pågående.

En ung kvinna som vuxit upp i en frikyrka deltog nyligen i ett ungdomsmöte och uttryckte sin besvikelse till mig: ”Jag är glad att jag inte tog med mig en vän till kyrkan, hur hade hon reagerat på predikan om att inte umgås med den som inte tror?” Själv har jag hört appeller om att den som använder sin mobil i högre utsträckning än sin bibel eller spelar innebandy på en söndag, inte sätter Gud främst i sitt liv. Det är inte svårt att förstå vad predikanten avsåg, intentionen var nog god. Men det budskap pastorn, ungdomsledaren eller predikanten vill sända, är inte alltid det som når fram.

Emma Audas, präst och gästkrönikör på ledarsidan, efterfrågar kloka vuxna troende som själva gjort resan från svartvit förenkling till en robust och hållbar tro som inte räds ifrågasättande. Det är för övrigt avgörande för fler än de som är nya i kyrkan; så också för barn och unga som gått i söndagsskola, scouter och tonårsverksamhet.

Vi som är äldre, och däribland räknar jag – och alla yngre – mig själv, måste stå emot instinkten att förskjuta allt som är nytt. Många av oss har själva upplevt samma instinkt från en äldre generation. Bio, frisyrer, hårdrock eller rollspel – den rådande ungdomskulturen har alltid utmanat föräldragenerationerna. Men är det nödvändigtvis så att TikTok, Smartphones eller Roblox är djävulens påfund? Så klart inte. Är det inte snarare så att det med allt finns inslag som kan berika och välsigna, och inslag som är förkastliga och farliga?

Ida-Maria Brengesjö: Unga söker Jesus på Tiktok – men möts av en tyst kyrka

Den unga generationen är fostrad i samtal, dialog och källkritik. När kyrkan svarar med färdiga mallar istället för öppna resonemang riskerar hon att uppfattas som mer rädd än trygg – och därmed förlora i trovärdighet. Så hur talar vi med de unga på ett klokt sätt, och utan att det ”skymmer korset”?

Kyrkan har potential att vara platsen där människor hittar hem. Det blir svårare om hon belönar prestation och yttre attribut, och fokuserar på vem som är innanför och utanför. 

Robert Eriksson, föreståndare i Betlehemskyrkan i Göteborg, skrev klokt på debattplats i Dagen om den frikyrkliga kulturen och om den uppenbara risken att kyrkan blir ”… en avbild av samhället, en plikt- och duktighetskultur … Vad skulle hända om vi som kallar oss ’kyrkan’ först och främst fokuserade på att själva hitta hem till Gud och bli trygga i vilka vi är, i stället för att betona prestation och gränssättande?” Det kan man fråga sig. Och bör.

Emma Audas: Rädda vuxna är värre än svartvita tonåringar

Samtidigt finns många församlingar där många upplever det Tuva Råwall och många med henne gjort. Kyrkor där unga får ställa alla sina frågor, där predikan rymmer både trons värme och intellektets skärpa, och där evangeliet förmedlas utan skygglappar eller pekpinnar. Genom samverkan, utbyte och reflektion kan fler få bli den varma och välkomnande Jesuscentrerade gemenskap som vi längtar efter. En plats där människor får nya livschanser och blir en självklar del av församlingen. Det kan handla om ledare som lyssnar mer än de varnar, om undervisning som tål komplexitet och om gemenskaper där unga inte bara bjuds in – utan räknas med.

Fredrik Wenell, teolog och kulturskribent i Dagen, skrev i augusti om behovet av kyrkor där kristna är trygga i sin bekännelse till Jesus som Herre. Som ”inte är rädda och bevakar eller försvarar en position eller en kristen kultur. Kyrkor som vågar gå i Jesu fotspår – och med nyfikenhet, trygghet och generositet ställa frågan: vad vill du att jag ska göra för dig, och sedan ge gåvan att sitta kvar och lyssna.” 

Det kan vara en klok utgångspunkt – och kanske just den väg som fler församlingar redan är på väg att ta.

Fredrik Wenell: Äldres konservativa värderingar är obegripliga för många unga