Olof Edsinger: Teologin svajar i Bethels nätverk

Den kristna kyrkan är ett yvigt träd, och den kommer alltid att innehålla rörelser som faller oss mer eller mindre i smaken. Själv vill jag förhålla mig så positiv som möjligt till mångfalden, och jag tror på välsignelsen i att olika sammanhang befruktar varandra.

De senaste åren har en sådan befruktning skett i relation till församlingen Bethel i Kalifornien, och ”Bethel School of Supernatural Ministry” har blivit Sveriges största bibelskola. Periodvis har detta diskuterats, och flera anklagelser mot Bethel och deras ledarskap har förts fram. Några av dessa går säkert att motivera, men de flesta har visat sig svåra att styrka.

Som så många andra kristna sammanhang befinner sig dock Bethel i ett större nätverk av ”ministries”, och företrädaren för ett av dessa kommer i helgen på Sverigebesök. Han heter Jonathan Welton, och är direktor för något som kallas för Welton Academy.

Första gången jag stötte på Welton var som medförfattare till boken "The Physics of Heaven", som driver tesen att naturliga element som ljud, ljus, energi, vibrationer och kvantfysik på ett övernaturligt sätt kan föra himlen till jorden. New age-experten Torbjörn Freij recenserade boken i Världen idag och varnade då för att författarna på ett okritiskt sätt försöker gifta ihop traditionell karismatik med en betydligt mer problematisk medialitet. Han beklagade också att Bethel-­profiler som Bill Johnson och Kris Vallotton medverkar i – och på så sätt legitimerar – boken.

En av Jonathan Weltons egna böcker heter ”Raptureless” (Utan uppryckande). Den har underrubriken ”En optimistisk guide till världens slut” och kommer att vara utgångspunkten för hans föredrag i Sverige. Boken innehåller mycket som jag själv kan sympatisera med, men också en hel del som jag betraktar som problematiskt. Därmed illustrerar den vårt behov av urskillning i fråga om de teologiska impulser vi tar till oss.

I sin inledning gör Welton klart att det han till stora delar reagerar mot är den eskatologi (lära om de yttersta tingen) som brukar kallas för dispensationalism, och som går tillbaka till 1800-talsteologen John Nelson Darby. Han kritiserar även den alarmistiska eskatologi som präglade delar av 1970- och 80-talen, och som utmynnade i filmer som ”Som en tjuv om natten” och senare även den så kallade ”Lämnad kvar”-serien.

Så långt är allt gott och väl.

I sitt första kapitel kritiserar han också de tolkningar av "uppryckandet" som varit kännetecknande för dessa teologier, och inte heller här har jag så mycket att invända. Därefter blir det dock svajigare. Welton driver ett på många sätt övertygande case om att Jesu tal om den yttersta tiden i Matteus 24 syftar på de decennier som föregick Jerusalems fall år 70, och även om han hävdar motsatsen är det här en ganska vanlig tolkning att detta kapitels första 34 verser. Mer anmärkningsvärt är dock att Welton menar att dessa verser bara är relevanta utifrån Jerusalems fall, liksom att samma sak kan sägas även om kapitlets avslutning. De har helt enkelt ingenting att göra med tiden efter år 70.

Utifrån detta skenar det sedan iväg. Samma analys tillämpas nämligen på Thessa­lonikerbrevens tal om "Laglöshetens människa", Andra Petrusbrevets tal om Jesu återkomst och – som grädde på moset – Uppenbarelseboken. Bibelns sista bok dateras till strax före Jerusalems fall, och inget som denna bok tar upp är enligt Welton relevant i vår egen tid. Samma sak gäller Nya testamentets tal om Guds vrede. Denna, säger Welton, är enbart knuten till det gamla förbundet och dess lag – och upphörde i och med Jerusalems fall år 70.

På denna grund – som på teologispråk kallas ”preterism” – bygger Welton en vision av den yttersta tiden som en tid av ett ständigt växande gudsrike här på jorden. I väntan på Jesu återkomst kommer allt att bli bättre, ljuset kommer att tränga tillbaka mörkret och till sist kommer ”Guds söner” att uppenbaras – individer som med Weltons ord kommer att ”leva i en strålande frihet på ett sätt som ännu inte har erfarits”.

Detta låter förstås underbart på alla sätt. Men det innebär också en i grunden förändrad slutvision för den här världen: utan vedermöda, utan falska profeter, utan antikrist och utan Guds vredesdomar.

Det är lätt att förstå varför detta kan vara tilltalande, men frågan är förstås: stämmer det? Personligen tror jag att svaret är nej, och därför vädjar jag till alla som hämtar inspiration från Jonathan Welton och hans likar: Lyssna på denna undervisning med urskillning – och lyssna även på andra röster, som i dessa frågor är förankrade i kristendomens mittfåra.

Olof Edsinger, generalsekreterare för Svenska evangeliska alliansen

Läs mer: Jonathan Welton: Jag står för samma vision som Jesus

Läs mer: Olof Edsinger: Welstons svar bekräftar min bild