Dagen har på nyhetsplats berättat att mycket få av riksdagskandidaterna i årets val har anställning i kyrka och samfund. Frågan som uppstår är om detta indikerar att det blivit alltför svårt att vara aktiv kristen och samtidigt gå in i ett politiskt uppdrag i världens kanske mest sekulariserade land? Frågan rymmer flera dimensioner, och ingen av dem bör förloras.
Det första som bör understrykas är att kristen samhällspåverkan kan ske på alla områden i samhället, inte enbart inom politiken. Detta understryks inte minst i det nya manifestet ”Hopp för Sverige”, som pekar på hur alla kristna har en kallelse att verka för Guds rike och reformera samhället. Det gäller pastorn såväl som riksdagsledamoten, och alla yrkesuppgifter däremellan. Politiken är långt ifrån det enda sättet för en kristen att förändra samhället.
Svaret på den övergripande frågan är ändå att kristna frimodigt bör söka offentliga ämbeten. Den kristna historien har haft två motsatta diken: dels det teokratiska diket, där kyrkan och den politiska makten vävs samman och kyrkan förlorar sin profetiska röst, och dels det separatistiska diket, där de kristna tar avstånd från världen och politiken. Men det finns också en tredje väg, där kristna söker politiskt mandat för att förändra landet i enlighet med bibliska värderingar.
Samtidigt kan vi inte blunda för den mycket negativa attityd mot kristen tro som uttrycks i dagens Sverige. Nästan varje svensk kristen har upplevt känslan av att hamna i en situation där man förväntas böja sig under det sekulärindividualistiska credo som upphöjer individens autonomi till det högsta av alla bud. Kraven framförs sällan som en direkt trosbekännelse, utan oftare i form av diskreta påbud som alla förväntas acceptera, men som samtidigt strider mot en biblisk grundsyn.
Detta gäller för var och en som ställer sig i det allmännas tjänst, men för en påpassad politiker kan pressen att anpassa sig upplevas ännu starkare. Kanske minns ni fjolårets drama med de brittiska liberaldemokraternas partiledare Tim Farron. Efter att ständigt ha jagats av medier med krav på att ta avstånd från en biblisk syn på relationer och sexualitet, lämnade han slutligen sin post, då han såg det omöjligt att fortsätta som ledande politiker och samtidigt bevara sin identitet som evangelisk kristen. Farrons avgångsbeslut uttryckte en beundransvärd integritet, men det visar också på den intolerans som finns även i vår förment demokratiska västvärld.
För den kristne som funderar över ett politiskt uppdrag är rådet alltså inte ett självskrivet "Ja". Det råd som måste komma först är det som hämtas från Ordspråksboken: "Mer än allt som ska bevaras, bevara ditt hjärta, för därifrån utgår livet."
Även om en stor andel kyrkligt anställda personer skulle få riksdagsplats är det ingen självklar triumf för Guds rike. Den viktigaste faktorn är om våra valda ombud är väl rotade i Ordet och har bevarat sitt hjärta. Historien visar att den som inte i förväg har satt upp sina inre gränsmarkörer riskerar att ge efter ganska enkelt när kraven kommer på att vika ner sig för samtidens ideologi.
Inget politiskt uppdrag är så viktigt att det är värt att sälja ut sitt samvete för. Berättelsen i Bibeln om Daniel och hans tre vänner är lysande bibliska exempel på en rätt väg, som också ger den bästa långsiktiga frukten. Alla hade de höga politiska ämbeten. Alla var de yrkesskickliga och hade samhällets bästa för ögonen. Men de visste också att det fanns områden där de inte kunde acceptera den tidens kultur utan att kompromissa med sin djupaste identitet. De hade redan i förväg beslutat att hålla sig på rätt sida om gränsen, även om det skulle kunna kosta dem både det politiska och det fysiska livet.
Just den gången fallet räddade Gud Daniel och hans tre vänner ur både politisk förföljelse och den brinnande ugnen. Men de tre vännerna hade först frimodigt förklarat att även om Gud inte skulle rädda dem så skulle de ändå inte tillbe den guldstaty som kungen ställt upp. När de därefter överlevde detta högst konkreta eldprov stod deras förtroende också starkare än någonsin, och deras mod blev ett vittnesbörd om Guds rike.
Låt detta bli en påminnelse för varje samhällsengagerad kristen. Sök gärna ett politiskt uppdrag, men fatta först beslutet att stå kvar nära Jesus och aldrig kompromissa bort din innersta övertygelse. Då kan du också som slutlön få det högsta betyg en kristen politiker kan få: att efter avslutad mandatperiod lämna den beslutande församlingen mer Kristuslik än när du gick ditin.
Per Ewert, direktor vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet