Sluta luras med hemlöshetssiffrorna

I hemlöshetsdiskussionen håller ett nytt synsätt på att spridas. Vissa kommuner har börjat skilja på kategorierna “strukturellt och socialt hemlösa” och har knutit olika rättigheter till de båda kategorierna. Senast använde också Sveriges stadsmissioner detta synsätt i sin rapport Hemlös från december 2021.

I rapporten beskrivs de både kategorierna: “Social hemlöshet innebär att det finns en bakomliggande problematik som exempelvis beroende eller psykisk ohälsa. […] Bedöms personen ha stödbehov kan boende vara ett stöd som beviljas. Strukturell hemlöshet uppstår när hushåll utan social problematik inte kan ta sig in på bostadsmarknaden av egen kraft. Dessa personer har inte samma möjlighet till stöd enligt Socialtjänstlagen och annat än akuta insatser blir inte aktuella”.

Men att tala om två olika grupper hemlösa och att knyta olika rättigheter till respektive grupp är problematiskt.

För det första. Till skillnad mot en del kommuner följer Socialstyrelsen i sina kartläggningar av hemlösheten numera de europeiska riktlinjerna. I stället för att använda personliga karaktäristiska för att skilja på olika grupper utgår Socialstyrelsen och andra europeiska länder från olika situationer som de hemlösa befinner sig i. Denna definition bör användas av samtliga.

För en diskussion om utvecklingen av hemlösheten behöver vi använda likartade kategoriseringar. Inom EU ser man hemlöshet som en extrem form av social utestängning från bostadsmarknaden. De hemlösa är utestängda från flera sociala arenor samtidigt, nämligen bostadsmässigt, socialt, ekonomiskt, arbetsmässigt, politiskt och så vidare. Att bli hemlös innebär att de hemlösa separeras från sitt hem, sin livsmiljö, sin familj, från sina vanor och sitt sociala sammanhang.

Begreppet social utestängning lyfter ansvaret från de eftersatta grupperna och låter inte dem bära ansvaret för strukturella brister.

Kategoriseringar användes i fattigvården. Man skiljde på värdiga och ovärdiga fattiga, förtjänt eller oförtjänt fattiga och liknande. Ett sådant synsätt i ny tappning önskar vi inte tillbaka.

—  Per Eriksson och Hans Swärd

Om de hemlösa ska integreras är det en grundförutsättning att de ges tillträde till bostadsmarknaden så att de kan söka arbete, studera och så vidare. I den senaste nationella kartläggningen i Sverige (Hemlöshet 2017 – omfattning och karaktär) var under en mätvecka 33 250 personer i befolkningen hemlösa genom att de tillhörde någon av de situationer som Socialstyrelsen använde sig av. Sammantaget bedömde Socialstyrelsen att minst 24 000 barn kunde ha någon förälder som befann sig i hemlöshet. Det är olyckligt.

“Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden …”, enligt Socialtjänstlagen. I stället för att försöka krångla sig ifrån sitt ansvar bör kommunerna se till att släppa in de utestängda på bostadsmarknaden.

[ Elisabeth Sandlund: Hemlöshet är en skam för välfärdssamhället ]

Att en del kommuner försöker skilja på socialt och strukturellt hemlösa kan karakteriseras som kommunalt “hittepå” för att på pappret få ned hemlöshetssiffrorna utan att något förändras för dem som saknar bostäder. Kategoriseringar användes i fattigvården. Man skilde på värdiga och ovärdiga fattiga, förtjänt eller oförtjänt fattiga och liknande. Ett sådant synsätt i ny tappning önskar vi inte tillbaka.

För det andra. Den brittiska professorn Richard Morris Titmuss (1907–1973) har haft betydelse för synen på att alla i ett välfärdssamhälle ska ha rätt till drägliga levnadsförhållanden. Hans forskning fick inflytande på utvecklingen av heltäckande solidariska välfärdssystem.

Titmuss visade att det är problematiskt att utkräva ett enskilt ansvar eller hävda att fattiga och hemlösa ska bära ansvaret för konsekvenserna av övergripande samhällsproblem, vilket är precis vad som nu börjar ske. I en komplicerad kausalkedja av sociala och ekonomiska processer är det ogörligt att spåra den första länken till en enskild individ. Enligt Titmuss måste välfärdsförmåner omfatta alla medborgare och att problem ska förebyggas.

Vi måste undvika godtyckliga kategoriseringar, börja lägga ansvaret för den sociala utestängningen på samhället, stärka lagstiftningen så alla får rätt till en värdig bostad.

—  Per Eriksson och Hans Swärd

För det tredje. I de nationella undersökningar som Socialstyrelsen har gjort var sjätte år sedan 1993 kan man se att den svenska hemlösheten förändrats. I den senaste kartläggningen 2017 konstateras att de hemlösa är en heterogen grupp. “Här finns personer som lever i akut hemlöshet och personer som inte kommer in på den ordinarie bostadsmarknaden eller på arbetsmarknaden. Här finns män och kvinnor i olika åldrar, unga vuxna och föräldrar, personer som har ekonomiskt bistånd och personer som inte har behov av något annat än en bostad.”

[ Mats Nyholm: Gör inte diakoni som oss i S:ta Clara ]

För att lösa dagens hemlöshetsproblem krävs produktion av bostäder med en hyresnivå som även fattiga klarar, vräkningsförebyggande åtgärder, åtgärder för kvinnor som blir utsatta för våld i nära relationer och därför blir hemlösa samt att barn och föräldrar får tillgång till trygga bostäder.

Att kommunalt “hitta på” nya kategoriseringar löser inte problemen utan förleder tvärtom opinionen att tro att hemlösheten sjunkit utan att så är fallet i verkligheten. Vi måste undvika godtyckliga kategoriseringar, börja lägga ansvaret för den sociala utestängningen på samhället, stärka lagstiftningen så alla får rätt till en värdig bostad.