Debatten om den aggressiva så kallade nyateismen har rört upp starka känslor. Många kristna ser ett nytt och allvarligt hot, en del talar till och med om det som tecken i tiden. Men jag tycker att man missar målet och gör det lite väl enkelt för sig.
Martin Luther King Jr talade på sin tid (och det är lika aktuellt i dag) om att den farligaste typen av ateism inte är den teoretiska ateismen, utan den praktiska. Han menade att världen, och till och med kyrkan, är full av människor som med sin mun säger att de tror, men lever sina liv som om Gud aldrig funnits.
Utifrån det perspektivet missar man den debatt som varit det viktigaste. Ja, den framstår lite som att man går till angrepp mot en liten flisa, utan att först ta itu med den egna bjälken.
Den viktigaste frågan är inte om en människa kallar sig ateist eller troende, utan hur hon lever sitt liv. Om människor verkligen levde för rättvisa, ärlighet och sanning, så skulle det inte spela så stor roll vad man kallade sig. Om det går att säga att man tror men sedan förneka Gud med sitt liv, så går det också att säga att man inte tror och med sitt liv bekräfta att Gud finns i allt levande.
Jag avslutar med ett ord från mästaren själv: "Inte alla som säger Herre, Herre" utan de "som gör min himmelske Faders vilja". Där går skiljelinjen och där ligger utmaningen för var och en av oss.
