Så kom ännu en serie som lyckas fånga samtiden och väcka föräldragenerationens reflektion över sin egen och sina barns livsvärld. Den brittiska serien Adolescence i fyra delar, som hade premiär på Netflix i mitten av mars, har renderat många och viktiga samtal om vad som sker inom och mellan generationer. Den handlar om trettonåringen Jamie, sonen till en rörmokare som grips misstänkt för mordet på en jämnårig tjej. Mottagandet bland kritikerna har varit överväldigande. SVT:s recensent kallar den ”en nästan perfekt tv-serie”.
Ett perspektiv som alldeles för sällan lyfts fram, är att serien vågar lyfta den personliga skulden. I en ledare i Arbetarbladet, signerad Jenny Wennberg, är analysen att serien främst visar ett samhälle i förfall. ”Alla hade kunnat göra mer” är hennes ingång. Men det som gör att Adolescence går under huden är väl snarare att den, på ett så närgånget sätt, handlar om personlig delaktighet i det förfall som pågår?
”Vi hade kunnat göra bättre” blir aldrig till ett ”Jag hade kunnat göra det bättre” i Arbetarbladets värld.
— Öyvind Tholvsen
Det är värt att påminna om att för tio år sedan var det många som samtalade om en norsk tv-serie som skildrade dåtidens gymnasieungdomar. Serien hette talande nog Skam. Den visade att även mitt i en skandinavisk huvudstad mest välbärgade miljö finns heders- och skamproblematiker. Skammen förstås ofta som något vi drabbas av och som fäster sig i vår identitet.
Det utmanande med Adolescence är att den lyfter individens ansvar för sitt moraliska agerande. Individen kommer inte undan det egna ansvaret. Allt från lärarens ansvar i klassrummet, terapeutens på ungdomsanstalten eller framför allt mammans, pappans och Jamies egen skuld.
[ Så märks Jesustrenden bland unga i frikyrkorna ]
Nästan två månader efter premiären får man göra en spoiler: ”Jag har bestämt mig för att erkänna”, säger Jamie till slut, och familjen överrumplas, blir tyst, byter samtalsämne. Beklämmande. Men samtidigt befriande. Väldigt befriande. Det hjälper Jamies föräldrar att möta sitt eget ansvar och sin del i skulden. ”Vi hade kunnat göra det bättre”, utbrister de i djup förtvivlan.
Den närgångna kameran som är ett av seriens signum, blir lite som en spegel. Även jag som tittare blir en som borde göra bättre. Det är inget mindre än genuin, god gammaldags och förlösande ånger som tittaren bjuds in att känna på.
Filmregissören Kay Pollak hävdade för lite mer än 20 år sedan med emfas i biosuccén Såsom i himlen att ”det finns ingen synd”. Pollak menade att kyrkan hittat på synden för att sedan kunna ge förlåtelse. Det är talande nog prästfrun som får yttra detta. Och med den syn på synden som karikatyren av en präst i filmen har, förstår man henne lätt. Analysen av människans inre i den succéfilmen förblir dock lika djup som i en plaskdamm.
Men andra konstnärer går nu djupare än vad Pollack förmådde. Synden finns. Och därför finns skammen. Under lång tid har dock skulden varit näst intill förbjuden. I intervjuer med kändisar har frågan ofta ställts: ”Är det något du ångrar?”. Alldeles för ofta har svaret blivit det smått otroliga och för varje sund individ omöjliga: ”Nej”. För att kulturen har krävt det svaret.
Vi har kollektivt försökt förtränga den individuella skulden som vi alla mer eller mindre bär på, för att i stället likt Arbetarbladet, lyfta fram systemet, kulturen och samhällets förfall. Som om samhället inte bestod av individer med eget ansvar.
[ Öyvind Tholvsen: Nutidens dockhem avslöjar sekulariseringens misslyckande ]
”Vi hade kunnat göra bättre” blir aldrig till ett ”Jag hade kunnat göra det bättre” i Arbetarbladets värld. Men äntligen är det möjligt att tala om skuld igen. Inte utifrån en förödande lagiskhet och fariseism som hos Pollacks hycklande präst. Utan som ett förtvivlat erkännande efter ett av universums svåraste möten: mötet med mig själv.
Men skulden är ju outhärdlig. Vem kan leva med erkännandet av ett så djupt personligt misslyckande? Som civilisation har vi odlat kritiken av politiken, av kyrkan, av dåligt ledarskap och kritiken av samhällsstrukturer. Men om vi kritiserar själva människans förmåga, riskerar vi att lämna henne ensam med sin skam, sin skuld och sin synd. Vem ska komma Jamie och hans pappa till undsättning?
Vart ska människan gå med allt detta? Vart ska en körsångare på norrländska landsbygden, en välbärgad gymnasieungdom i Oslo eller en kämpande trettonårig brittisk kille i Liverpool med mord på samvetet vända sig?
Finns det förlåtelse, försoning och frid bortom självkritiken, bortom skulden? Det är detta som är den stora frågan som måste få ett svar. Kanske till och med Arbetarbladet kan förstå varför fler och fler söker sig till kyrkan, för att få sjunga med i ett ”Kyrie Eleison”. Vart annars, än till kyrkan, ska man gå med sin skuld? Där finns nåden.
[ Fredrik Wenell: Har Svenska kyrkan drabbats av moralpanik? ]
