Vi kan fråga Jonna Sima, Aftonbladets ledarskribent, som nyligen blev så provocerad när civilförsvarsminister Carl-Oscar Bohlin (M) tagit på sig en slipsnål med Davidsstjärna. ”Att du som minister tar på dig en slipsnål för att visa solidaritet är rent trams”, skrev hon på X.com. ”Du kan göra det på annat sätt som inte stöter sig med folk i en känslig fråga. Det är förbaskat oansvarigt av dig.”
Eller fråga den muslimska skribenten och debattören Bilan Osman, som också på X avfärdar Bohlins solidaritetsgest: ”förklara igen varför en minister ska kidnappa en symbol som betyder olika saker för olika judar?”
Kidnappa? Så pass?
Allt detta alltså enbart för att Carl-Oscar Bohlin prytt sig med Davidsstjärnan.
Bohlin själv förklarar det med att han vill ge ”stöd till den judiska minoriteten i Sverige”. Det är en helt godtagbar anledning. Svenska judar är satta under press från flera håll, nu förmodligen värre än på decennier. Om folk ”stöter sig” när de ser en symbol för gruppen, vilket Jonna Sima alltså oroar sig för, är det snarare ett belägg för att fler borde bära den, inte färre. Och för att de som blir stötta borde skärpa till sig och växa upp.
Judendom är och ska definitivt aldrig vara ”en känslig fråga”. Gazakriget är det, däremot. Om Carl-Oscar Bohlin och andra ministrar burit Davidsstjärnan uttryckligen för att visa sitt oreserverade stöd för Israels armé vore det något annat. Men nu är det en gång så att symboler kan stå för olika saker, precis som Bilan Osman konstaterar. Och det är bäraren som bestämmer vad som symboliseras, inte den som ser symbolen. Om en svensk skulle ikläda sig en palestinasjal, skulle då Osman se också det som förkastligt? Vore även det en ”kidnappning”?
Till SVT säger Farivar att sjalen fick honom att frukta för sitt liv.
Ja, jämförelsen ligger inte långt borta. Det visade sig så sent som vid månadsskiftet. Då hade en kvinna palestinasjalen på sig när hon hämtade sitt barn på en förskola i Mölndal. En annan förälder, SD-riksdagsmannen Rashid Farivar, blev så förfärad att han reagerade ännu starkare än Jonna Sima. Han fotograferade kvinnan och publicerade bilderna på X. Bland dem som försvarade hans kränkthet fanns etablerade M-politiker.
Till SVT säger Farivar att sjalen fick honom att frukta för sitt liv: ”Titta på alla i demonstrationer som är våldsamma, de bär samma symbol”.
Men är det så bra att sprida bilder på andra föräldrar i sociala medier, undrar SVT?
”Det finns inget annat sätt för mig”, svarar Farivar. ”Det är det enda sättet som jag har att diskutera frågor och uttrycka mina åsikter och tankar.”
Ja, förutom då att han alltså är riksdagsman, diskuterar och uttrycker åsikter på heltid och dessutom är en av enbart 349 svenskar som har rätt att stifta lagar.
Så här kan vi inte hålla på. Det är förstås sant att en palestinasjal kan betyda att man stöttar Hamas och annan palestinsk terror, liksom att Davidsstjärnan kan betyda att man ställer sig bakom allt som den israeliska armén gör i Gaza. Men det är inte samma sak som att det måste göra det. Om vi ska titta med välvilliga ögon – vilket är en kristen plikt – är det inte ens sannolikt att det betyder det.
Det har däremot förekommit andra symboler – som flaggor för Hamas och Islamiska jihad – bland de propalestinska demonstrationerna. Där kan man förstå att människor blir rädda och fyllda av avsky, och det är skamligt för rörelsen att inte fler sagt från.
Naturligtvis är inte sjalen och stjärnan heller helt jämförbara, bland annat eftersom den senare också kan symbolisera en världsreligion.
Men likheter saknas inte. De största är dessa: båda har flertydiga betydelser – och båda är etablerade symboler för två folk som i dag är i stort behov av omvärldens solidaritet.
Det är dessutom inte den eventuella likheten mellan symbolerna jag är ute efter utan den reella likheten i reaktionerna på dem. I båda fallen handlar det om att någon gör sin egen tolkning av en annan människas symbol, och förfasar sig över tolkningen.
När kristendomen ansätts av olika krafter som vill den illa ser jag mer än gärna att ickekristna människor tar på sig ett kors. Det sista jag skulle se är någon som ”kidnappar” min viktigaste symbol.
Själv skulle jag i dag kunna tänka mig att ikläda mig såväl sjal som stjärna. Gärna samtidigt. Främst som en stödhandling, men också för att få slut på detta lättkränkta och grälsjuka nonsens. Kanske kunde även Aftonbladetskribenter och SD-politiker lära sig att se saker i offentligheten som de inte gillar utan att omedelbart agera som att solen plötsligt gått upp i väster?
”Får man alltså gå runt med hakkors då?”, frågar kanske vän av ordning. ”Hammaren och skäran?” Ja, tänk, om man hårdrar allt in absurdum så låter det sannerligen helt befängt. Men hårdra kan man också göra åt andra hållet: Om vi ska ingripa mot alla symboler som riskerar att väcka anstöt blir det svårt att tillåta fotbollshalsdukar, partinålar och tröjor med bandnamn.
Om vi nu nödvändigtvis måste lägga oss i vad andra har på sig, och oroar oss för att en symbol står för något obehagligt, har jag ett anspråkslöst förslag: fråga bäraren.
”Vad innebär denna symbol för dig?”, kan vi undra.
Och kanske, även om detta låter helt befängt: Lyssna intresserat på svaret.
Tycker du att den kristna rösten
i samhällsdebatten är viktig? Hjälp oss att nå längre genom att swisha
en valfri summa till DagenVision.
Swish 123 427 57 07 – märk din gåva med Vision.
Vill du veta mer om DagenVision?
