Jag har varit engagerad i tänkandet kring Dagen, sedan starten av tidningen, ibland nära dem som påverkat budskapet och inriktningen, men också under perioder då jag varit i protest.
Så skrev Stanley Sjöberg till mig för två år sedan. Det var hans sista mejl till mig. I de raderna fångas något av hans livshållning: närvarande, eldig, beredd att både tjäna och protestera in i det sista.
Stanley Sjöberg var under lång tid en av frikyrkans mest kända profiler i offentligheten. Han grundade Centrumkyrkan i Sundbyberg och var under en period andrepastor i Filadelfiakyrkan i Stockholm – då tillsammans med Lewi Pethrus. Han bar vidare ett arv, men formade också något nytt. Bland annat tog han initiativ till Jesusmanifestationen i Stockholm 2008, där han också var ordförande.
Medier vände sig gärna till honom när ”frikyrkan” skulle kommentera något. Det innebar både möjligheter och risker. Men Stanley var inte rädd för det offentliga samtalet – han gick dit. Mest känt är kanske hans möte med den muslimske apologeten Ahmed Deedat i Stockholm 1991. I en dramatisk debatt utmanades Stanley att dricka gift som bevis på sin tro. Han vägrade – och stod kvar. Inte för att vinna, utan för att vittna.
I sitt sista mejl till mig återkom han till behovet av apologetik – med en balanserad kampvilja, dock utan fundamentalism, var han noga med att understryka. Han hade sett mycket, ibland sårats, ofta inspirerats. Jag är nu 87 år gammal och min röst tystnar ganska snart, skrev han vidare.
Men det var aldrig tystnaden han bar på. Hans röst – i ord och gärning – vittnade om en evangelists längtan. En vilja att nå både människor över hela världen, och dem som lämnat kyrkan här hemma. De som vuxit upp i tron men tappat fotfästet.
Vi måste anknyta till de många som växte upp i kyrkan – och hitta vägar att nå dem tillbaka, skrev han också och han berättade att han i mejl vädjat om samma sak till flera kristna samfundsledare.
Stanley ville inte bara analysera samhällets utmaningar – han ville förkunna kraften i budskapet om evangelium.
Han dog på ett vårdhem i Kallhäll måndags kväll. Hans röst har tystnat. Men ekot lever kvar – i människor, i församlingar, i ett samtal han aldrig gav upp.
