Sverige svarade mördaren på Risbergska med ett budskap om hopp

Vissa ord får rutinerade journalister att dra efter andan. När de första rapporterna kommer med fraser som ”pågående våldsdåd”, ”större polisinsats”, ”flera uppges skadade”, då vet man att detta kan utvecklas till något riktigt, riktigt illa.

Erik Helmerson Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

För ett år sedan, den 4 februari 2025, inträffade det ofattbara på Campus Risbergska i Örebro. Vid dagens slut var elva människor döda, inklusive den mördare som när polisen närmade sig tog sitt eget liv. ”Risbergska” blev ett uttryck som fick eget liv, en term som får människor att göra exakt samma, svarta association – som ”9/11”, ”tsunamin” och ”7 oktober”.

Än i dag vet vi inte exakt vad som fick Rickard Andersson att gå in på Örebroskolan med ett gitarrfodral innehållande tre gevär, kliva in på en toalett och sedan gå genom skolkorridorerna och öppna eld mot elever och personal. Han var i en livskris, sas det, frustrerad, beroende av bidrag, led av psykisk ohälsa, var påverkad av amfetamin.

Inget tyder på att hans motiv var rasistiskt. ”Det saknas helt kommunikation eller tecken på engagemang med koppling till ideologiska eller politiska motiv. Inget i gärningen talar för att det rör sig om ett hämndmotiv riktat mot en specifik person eller grupp av personer”, sa Polisen när den grundliga utredningen om mordet presenterades i maj.

Det finns en viss sorts debattörer som tycks bestå av en enda åsikt, och försöker få allt som händer att fångas in i just den åsiktens grovmaskiga nät. När skräcken fortfarande höll Risbergska i ett iskallt grepp, och skotten ännu ekade, kom de första ryktena om att gärningsmännen måste vara kriminella gäng, underförstått människor med invandrarbakgrund. Den ”teorin” hade inte lång livslängd. 

Desto ihärdigare är de som fortsätter att påstå att dådet hade rasistiska motiv, trots att inget kommit fram om att så var fallet.

En myt som spreds direkt efter dådet var att polisen skulle ha varit (för?) snabb med att konstatera att det inte fanns någon främlingsfientlighet i bakgrunden. Men det var inte var polisen sa. Budskapet var hela tiden ”Vi har inte hittat något rasistiskt motiv”. Och det har man alltså fortfarande inte gjort.

Erik Helmerson: Skotten hann knappt eka ut innan de började ropa ”rasist”

Kort tid efter massmordet skrevs artiklar om att även om dådet kanske inte var politiskt var ”platsen” det, alltså skolan, eftersom den bedrev kurser i svenska för invandrare. 

”Majoriteten av offren på Campus Risbergska hade utländsk bakgrund och rasifierades som icke-vita. Därför löpte de en markant ökad risk att bli brottsoffer, inte minst för en vit mans vrede”, skriver en debattör. 

Man kan lika gärna konstatera att majoriteten var unga, men jag vet inte vad det avslöjar om motivet just här.

Ytterligare en, Kristina Lindquist i DN, slår ner på att Ulf Kristersson efter dådet sa: ”Det är inte läge för politik.” Det är skillnad mot terrordådet på Drottninggatan, menar Lindquist, ”där hans företrädare omedelbart började twittra om utvisningar och hotet från papperslösa”.

Men skillnaden består ju just i att terrordådet på Drottninggatan 2017 var uttalat politiskt – gärningsmannen hade svurit trohet till IS.

Dog på Risbergska – nu begravs Salim i syrisk-ortodoxa kyrkan

Där rasism finns ska den exponeras och rökas ut. Men det är obehagligt många som är angelägna att använda dåd som massmordet på Risbergska för att öka motsättningarna i samhället. 

Här är även nyhetsjournalister skyldiga – vi minns TV4:s haveri när kanalen spelade upp en ljudfil som påstods visa hur Rickard Andersson skrek ”Ni ska bort från Europa!” Det hela saknade all trovärdighet, men klippet användes med stor tacksamhet av bland andra utländska islamister som tyckte att det gav stöd åt tesen att Europa är genomsyrat av islamofobi och att polisen döljer fakta.

Snarast kan man dra den motsatta slutsatsen av massmordet i Örebro. Om något visar händelserna som följde att Sverige fortsatt står enat mot våld, också när många av offren har invandringsbakgrund. Inte heller har vi, vilket ibland påstås, blivit avtrubbade eller blasé efter det senaste decenniets ökning av gängmord och skjutningar.

Jag minns bilderna från dagar efter dådet, ett hav av ljuslyktor och blommor utanför skolan. Jag minns hur Sverige iakttog en tyst minut: företag, skolor, kommuner sänkte blicken i vördnad. I riksdagen höll talmannen en ceremoni, Sveriges Radio bröt alla ordinarie sändningar.

Som alltid vid tragedier klev kyrkor och samfund snabbt fram, öppnade dörrar, tog emot sörjande och förtvivlade, svarade så gott de kunde på den fråga som människan skrikit ut så länge hon funnits: varför?

Något entydigt svar finns ju så sällan. Politikens språk kan räcka långt, men inte hur långt som helst. Att alltid svara ”rasism!”, oavsett fråga, riskerar att leda människan alldeles fel. Sverige är fortfarande ett land av solidaritet, empati och kärlek. Ett rasistiskt samhälle förenas inte i sorg efter ett dåd där de flesta offren är svarthåriga. Det riktiga budskapet talar om hopp.

Steven Crosson: Söndagen efter skjutningen visade att ingen står ensam