Ledare

En kyrka bara för konservativa män är en dålig idé

Frida Park: Men lite kyrklig självkritik vore allt på sin plats 

Att vissa män känner sig misstänkliggjorda och ovälkomna måste kyrkan ta på allvar – även om analysen bakom skulle vara fel.

Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Ska unga män behöva starta en egen kyrka? Carl Eos debattartikel i Dagen läses bäst som en reaktion mot ett samhälle och en kyrka som han uppfattar som ”feminiserad” och dominerad av vänsterliberalism. 

Eos har bland annat skrivit för Bulletin och Samtiden och står bakom boken Utanförskap, vilken beskrevs av Victor Malm i Expressen som ett försök att erbjuda den sverigedemokratiska rörelsen en ”intellektuell urkund, en myt att samlas kring”. Det påverkar inte relevansen i Eos observationer, men det placerar dem i en tydlig politisk kontext.

Visserligen finns det långt dragna slutsatser i hans text, som att ”mannen inom många svenska kristna sammanhang är det andra könet” eller att hela kyrkor aktivt valt att stöta bort alla som inte är vänsterliberaler. 

Men Eos är inte ensam om sin erfarenhet, och kristenheten behöver reflektera över om det finns fog för kritiken att kyrkan blivit så upptagen av att spegla samtidens normer och värderingar att hon glömt bort att erbjuda det eviga.

Jag har själv ofta kritiserat Svenska kyrkan för att vara ideologiskt hemmablind. Att samfundet stolt proklamerat på Twitter att man ”alltid varit woke” är inte bara historielöst, det är ett effektivt sätt att fjärma sig från en stor del av befolkningen. När teologin blir en underavdelning till progressiv livsstilspolitik förlorar kyrkan sin profetiska särart.

Kyrkan är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap.

Men Eos går längre än så och ger hela kristenheten en släng med högersleven. Det som kunde ha varit en välriktad kritik blir i stället fördomsfulla generaliseringar. Att utgå ifrån att hela kristenheten är en politisk monokultur är att blunda för den mångfald av röster som faktiskt ryms under kyrktaket. 

När teologin blir en underavdelning till progressiv livsstilspolitik förlorar kyrkan sin profetiska särart.

Här blottas en viktig distinktion kring de ”feminiserade miljöerna”. Frågan om kvinnligt ledarskap har återigen blivit aktuell i frikyrkorna, men vi får inte blanda ihop behovet av ett maskulint tilltal med en teologisk reträtt. Inte heller får vi glömma att det fortfarande är ett stort överskott av män på ledande positioner i många kyrkliga forum. Att kyrkan ska kunna möta unga män är en sak – att göra manligt ledarskap till ett frälsningskrav är något helt annat. Kyrkan blir inte mer sann för att hon stänger dörren för kvinnliga ledare – hon blir bara mer sluten. 

Att vissa män känner sig misstänkliggjorda och ovälkomna måste kyrkan ta på allvar – även om analysen bakom skulle vara fel. Lösningen kan dock aldrig vara att kyrkan avsäger sig sin profetiska röst. Däremot måste hon värna sitt oberoende för att kunna vara i opposition till makten – oavsett om den är vänsterliberal eller högerkonservativ. Inte heller är lösningen en uppdelning i ideologiska kyrkor. Trosbekännelsen innehåller som bekant inga partipolitiska ställningstaganden. 

Jesu befallning om att vi ska älska varandra gavs utan undantag för dem med annan politisk hemvist.

Varken Eos eller hans åsiktsmotståndare har lyxen att kunna välja bort kristna syskon baserat på ideologi. Kyrkan är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap. Jesu befallning om att vi ska älska varandra gavs utan undantag för dem med annan politisk hemvist. Det är ett bud som i dagens polariserade samhälle kan kosta på.

Visst är det förståeligt att högersympatisörer ryggar om kyrkans språk låter som hämtat ur Maos lilla röda i stället för Bibeln. Men lösningen är inte att måla om kyrkan i blått eller brunt. 

Kyrkan måste tala sitt eget språk om människovärde, skapelseansvar och omsorg om främlingen. Det kan hon bara göra om vi som kristna har insikt i att vi alla formats av vår tid, vår bakgrund och vår kultur, oavsett om vi instinktivt litar på staten eller per automatik misstror den.

Men mer än språklig reflektion behövs en andlig urskiljning så att vi vaktar på när våra politiska ryggmärgsreflexer klär ut sig till evangelium. Ser vi om vi lutar mer åt höger eller vänster än åt Kristus? Om evangelium silas genom ett ideologiskt raster riskerar det att förlora sin sälta. 

Svaret till de unga konservativa männen är därför inte att starta en ny kyrka, utan en inbjudan till en gemenskap som är betydligt radikalare än ett partiprogram. Här är vi främst syskon, inte väljare. Välkomna in – men lämna partipropagandan utanför. Den uppmaningen gäller för övrigt även de som ser sig som liberala eller progressiva. I kyrkan är det Kristus, inte Kirk eller klimataktivism, som är centrum.