Ledare
Varför inte låta årets fasta bli en period av överflöd?
Erik Helmerson: Som jungfru Maria ska jag säga ”ja” i stället för ”nej”
Askonsdagen närmar sig.
Andres Kudacki/AP
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Har inte fastan fått ett uppsving?
Jag minns för bara några år sedan, när askonsdagen närmade sig och man nämnde den kristna fastan för sekulära människor i ens närhet. De hade ingen aning. Flackande blickar, upphissade ögonbryn, hela kroppen som ett frågetecken.
”Det är som ramadan, fast med Jesus”, brukade jag säga.
”Ahaa!” Där slappnade de av. Alla hade läst något DN-reportage om svenska muslimer som iakttog ramadan, som avstod från mat, dryck och annat och ägnade sig extra innerligt åt bön och botgöring. Att kristna gör något i samma andliga liga, och har så gjort sedan kristendomens allra första tid, det hade de ingen aning om.
Men något har hänt. Numera hör och läser vi om fastan lite varstans, inte minst inom frikyrkligheten. Ofta med samma fråga: Vad ska du avstå från i år? Godis, alkohol, Instagram, skvaller – vilka laster ska du försöka vända ryggen, vad säger du nej till mellan askonsdag och påskafton?
Det är bra att vi talar allt mer om att använda fastan till att avstå inte just från mat eller dryck, utan från vadhelst som skiljer oss från Gud. Det är ett stort andligt framsteg. Om vi är för mycket på internet är det med andra ord där vi ska försöka bromsa och tänka efter. Om för stor del av vår tid och kraft upptas av träning ska vi kanske tänka mindre på kroppen och mer på själen under denna fasta. Om vi är för upptagna av oss själva är det kanske dags att lyfta blicken från den egna naveln och betrakta människor i vår omgivning som vi försummat.
Men under årets fasta som inleds nästa vecka ska jag försöka mig på något nytt, ett annat förhållningssätt än att avstå och säga nej.
Jag ska säga ja.
Ett föräldraskap är kanske den största fastan av alla.
Katoliker, protestanter, lutheraner och ortodoxa har ju lite olika syn på Marias roll i frälsningshistorien. Men om ett borde vi kunna enas: Hennes ja till Gud gör Jesu moder till en stor förebild för alla oss kristna syskon.
När ängeln berättar att hon ska bli havande genom helig ande måste Maria rimligen inse att ingenting i hennes liv kommer att bli detsamma igen. Ett föräldraskap är kanske den största fastan av alla – med barnet avstår vi autonomi, sinnesfrid, bekvämlighet och eoner av egen tid.
Föreställ er då att barnet är ”den Högstes son”, att ”Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.” Så småningom ska Maria dessutom få veta att detta barn ska bli ett tecken som väcker strid – ”ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd”.
Ansvaret att föda den som skapat henne hade förstås kunnat vara alldeles för stort för vilken människa som helst att bära, inte minst en fattig snickarhustru i Nasaret. Maria hade kunnat säga nej. I stället svarar hon:”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.”
Jag ska försöka tänka likadant. Maria ska bli min förebild under årets fasta. Jag ska inte säga nej till det eviga scrollandet bland reels, Facebookposter och AIK-sajter. I stället ska jag säga ja till att använda samma tid till att läsa Bibeln eller romaner.
Jag ska inte säga nej till alkohol utan ja till glädjen i att vakna pigg och utsövd nästa dag. Jag ska inte avstå från en ny sweatshirt utan bejaka chansen att lägga pengarna där de verkligen gör nytta.
Jag vet inte hur väl jag lyckas. Men kanske blir denna fastetid 40 dagar inte av lidande och askes – utan av överflöd. Då kanske jag också bättre kan efterleva Jesu fastetips och inte gå runt och se dyster och lidande ut.
”Jag är Herrens tjänarinna.” Det är svårt att se en bättre bibeltext att bära med sig ut i öknen de kommande fyrtio dagarna än detta marianska ”ja”.
