Kristen tro kan aldrig reduceras till ett partiprogram

När rädsla blir ett av samtidens starkaste politiska och kulturella drivmedel kan kyrkan inte nöja sig med att vara lugnande bakgrundsmusik. Kristna är inte kallade att spä på oron – men inte heller att förminska den. Kyrkans uppdrag är större: att bidra med urskiljning, sanning och ett hopp som bär även när verkligheten är mörk.

Frida Park Frida Park

Ledarskribent på Dagen

Rädsla har alltid varit ett effektivt maktmedel. Den gör människor mer fogliga, mer misstänksamma, mer benägna att acceptera hårda lösningar och förenklade fiendebilder.

När ledare – i vår tid tydligt illustrerat av Donald Trumps återkommande utspel om att invandrare är ”kriminella” eller att valet blivit ”stulet” – använder hot, överdrifter och konfliktretorik som politiskt bränsle, formas ett klimat där världen upplevs som farligare än den redan är. När en politisk ledare beskriver politiska motståndare som fiender till nationen och medier som ”folkets fiender”, flyttas gränserna för vad som uppfattas som legitimt.

Ledande Tidöpolitiker överrumplade över utvisningsbeslutet av en bebis

Här måste kyrkan vägra följa med. Kristen tro är inte blind optimism. Bibeln är full av realism om maktmissbruk, våld och mänsklig ondska. Just därför har kyrkan ett särskilt ansvar att öva urskiljning. Ursprunglig kristen urskiljning handlar om att ställa frågor som: ”Vem tjänar på att rädslan växer?” och ”vilka människor riskerar att offras när rädsla blir styrande princip?”

När rädsla normaliseras tenderar alltid de mest sårbara att betala priset. Som när regler skärps så att barn som bott hela eller större delen av sitt liv i Sverige lever i ovisshet om utvisning.

Kyrkan kan inte tala om kärlek till nästan och samtidigt blunda för hur rädsla används för att rättfärdiga orättfärdighet. Ett exempel är debatten om kristna värderingar. Hur kristet är det, som också Erik Helmerson skrivit på ledarplats, att kalla medmänniskor för ”pack”, som Ebba Busch nyligen? När politiska företrädare använder ett språk som reducerar människor till problem eller bördor sker en avhumanisering i små steg. Orden formar politiken – och till slut också verkligheten.

Här behöver kristenheten sätta gränser, men också ta sitt eget ansvar.

Erik Helmerson: Ebba Busch borde sätta ”glasklara gränser” för sig själv

Låt oss ta exemplet KD. Kristdemokraterna är inte ”ett kristet parti”. En gång i tiden hade man kanske den ambitionen, men det är en missuppfattning att man kan ställa krav på det sekulära partiet KD att uppfylla vad som är varje kristens och varje kyrkas uppgift och uppdrag. Kyrkan har inte rätt att delegera sitt medmänskliga ansvar till ett parti eller en stat. 

Däremot har hon all rätt i världen att syna politiska krafter som oförblommerat kidnappar begreppet ”kristna värderingar” och fyller det med eget valfritt innehåll som passar den dagspolitiska agendan.

Men rädslan är inte bunden till någon ideologi. Den kan utnyttjas av nationalistiska rörelser såväl som av progressiva krafter som mobiliserar genom hotbilder om demokrati eller samhällsupplösning. 

Kyrkans uppdrag är detsamma oavsett vem som innehar makten: klä av retorik som avhumaniserar, säga ifrån när makt missbrukas och stå upp för människovärdet även när det är politiskt kostsamt. En kristen kan aldrig stillatigande se på när åttaåringar eller åttamånadersbebisar ska utvisas ensamma.

Detta är inte partipolitik. Det är evangeliets konsekvens.

Kristen tro kan aldrig reduceras till ett politiskt program. Utifrån detta måste varje kristen göra sin egen demokratiska hemläxa: vilket partis politik stämmer bäst överens med den kristna människosynen?

Erik Helmerson: Varför inte låta årets fasta bli en period av överflöd?

När rädslan dominerar samhällsberättelsen utmålas framtiden till ett hot som måste kontrolleras. Kyrkan är kallad att bära en annan berättelse: om en Gud som inte regerar genom skräck, utan genom självutgivande kärlek. Om en makt som inte växer genom hot, utan genom sanning och rättfärdighet.

Det hopp kyrkan är kallad att bära är inte ett mjukt, mesigt eller undvikande hopp. Det är ett verksamt hopp, ett som föds ur korsets realism och uppståndelsens kraft. Det är ett hopp som säger: världen är trasig – men inte övergiven. Det är ett hopp som ser sanningen i vitögat, som erkänner hot, konflikter och ondska utan att försköna, och samtidigt vägrar låta rädsla bli sista ordet.

Just därför behövs kyrkan – inte som moralisk domare ovanför samhället, utan som samvetets röst mitt i det. I en tid där rädsla kläs i realismens språk behöver kyrkan påminna om att det verkligt orealistiska är att tro att rädsla kan rädda världen.

Frida Park: En bön om mod att agera – innan det är för sent