Han kämpar sig genom vetenskapen och når fram till detta: Gud finns 

Gudsbevis trendar. Ni missade väl inte Dagens text om det ”axiologiska gudsbeviset” som nyligen lades fram av filosofen André Juthe vid Uppsala universitet? 

Erik Helmerson Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Beviset gick i korthet ut på att egenskaper som gott och ont, rätt och fel, förnuft och oförnuft bara kan existera om det finns något som förenar dem, en ”yttersta, positiv och fullkomlig standard för värde”. 

Alltså måste det finnas en perfekt godhet – Gud. 

Detta är inte helt lättbegripligt, men det är väl Gudsbevis sällan. Själv var jag livrädd när jag började läsa boken Meningen med universum – argument för ett kosmiskt syfte, som kom ut i slutet av 2025. 

Författaren Philip Goff är enligt förlaget Fri tanke ”medvetandefilosof vid Durham University i Storbritannien och har med en rad uppmärksammade artiklar och böcker kommit att räknas till en av de mest tongivande samtida tänkarna inom den filosofiska inriktningen panpsykismen.”

Jag skulle delta i ett panelsamtal om boken, och i samma sekund som jag öppnade den tänkte jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Jag kan identifiera mig med den avlidne pater Rune Thuringer, en fin katolsk präst i Stockholm som sökte sig till jesuiterna, den allra mest intellektuella orden: ”Mina bröder går på djupet och verkar där”, sa han, ”men jag håller mig på ytan. Vi behövs där också.”

Goffs bok om det kosmiska syftet var tack och lov inte så snårig som den såg ut. Och till slut får en kristen läsare en lika oväntad som god belöning.

 Författaren slår tidigt fast att han tvivlar på att universum kommit till av en slump. Nya vetenskapliga rön visar att sannolikheten för liv i vårt kosmos är svindlande låg om det inte funnits en tanke, ett förnuft, bakom. ”De fysikaliska lagarna har visat sig vara ’finjusterade’ för liv”, konstaterar han.

Så vad är det då för förnuft som skapat norrsken, bergskedjor, kvarkar, Simona Mohamsson och dvärgpudlar? Författaren går igenom och väger olika hypoteser, bollar namn som Bertrand Russell, Richard Swinburne och Immanuel Kant. Argumenten är ibland bekanta, ibland överraskande: Har Gud rätt att låta folk plågas av naturkatastrofer, så länge Han gottgör offren i livet efter detta, som Swinburne menade? Hur kan X finnas om Gud är Y, varför tillåter han det ena, varför tillgodoser han inte det andra?

Vad gäller sådant har jag alltid stått på pater Thuringers sida. I mina ögon är det förmätet av oss fattiga själar att göra anspråk på att förstå Guds avsikter, hans gärningar, hans väsen. Herrens vägar är outgrundliga. Vi är som myror i en stor stack: vi släpar våra strån, och de allra smartaste av oss kanske på något sätt intuitivt begriper varför man lägger just detta strå här och inte där.

Men så går en människa förbi stacken, knuffande en barnvagn. Hur – hur – ska ens den smartaste myran begripa ens en bråkdels bråkdel av vad som just skedde? Förstå något, det allra minsta, av de varelser som drog förbi och som de bara kunde ana?

Och här blir jag full i skratt under läsningen av Meningen med universum. Det visar sig att min Gudsbild faktiskt har ett namn: skeptisk teism. 

”Vi kan inte inse … vad Gud kan ha för specifika skäl att tillåta något ont av ett eller annat förfärligt slag. Inte nog med att vi inte förstår det, vi kan inte heller komma på några särskilt rimliga möjligheter.” Så citeras i boken den amerikanska, kristna filosofen Alvin Plantinga. 

Här presenteras ett nytt gudsbevis – ”Man måste bygga sin tro på förnuft”

I detta ekar han förstås av Paulus: ”Aldrig kan någon utforska Hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara Hans rådgivare?”

När George Goff närmar sig slutsatserna i sin utredning om Meningen skrattar jag igen. Han tycker sig ha nått slutsatsen att man inte kan belägga universum som skapat av en god gud, inte heller av en ond. Kanske, spekulerar han, är skaparen helt amoralisk, varken ond eller god? Nja, om något pekar faktiskt indicierna på att skaparen är god. Vi kan tillskriva universum ett förstånd, skriver han. Ett fundamentalt medvetande. Och skapelsens historia visar att detta medvetande strävar efter att göra tillvaron, verkligheten bättre. 

Människan då? Vår roll är, konstaterar Goff, ”att göra världen så bra vi över huvud taget kan. Då kommer vi åtminstone att föra verkligheten närmare detta högre tillstånd, om än bara ett litet stycke.” 

Vad är detta om inte den strävan att skapa Guds rike, himmelen på jorden, som Jesus predikade?

Han fortsätter: ”’Bönen’ består för mig i en daglig strävan efter att leva inte bara för mitt eget bästa, och för mina närmaste, utan ytterst för att främja de goda syftena hos den grundläggande verkligheten.” 

Vad är detta om inte all god religions kärna?

”Genom meditation och enkel livsföring, genom intresse för naturen och vackra ting, genom oupphörlig strävan att bryta vårt betingade sätt att uppleva verkligheten”, skriver Philip Goff, ”kan var och en av oss bli lite närmare bekant med ’det Mera’ och därigenom göra verkligheten en aning bättre.” 

Och här är det bara att inse: Karln är kristen. Det enda han behöver är en bibel och en församling.

Forskare, ta Gud på allvar!

Till sist faller Goff till föga och erkänner det alla redan sett. Han ansluter sig till den så kallade apofatiska kristendomen, den som anser att fullständig kunskap om Gud är ouppnåelig. Och han konstaterar:

”Andlig utveckling handlar därför inte bara om att utöva andlighet var för sig. Det handlar snarare om att bygga andliga gemenskaper och att forma ett samhälle relaterat till det Mera, i en relation som kan fördjupas med tiden. Detta är helt enkelt inte möjligt utan någon form av religion.”

Men har vi stretande myror alls någon chans att förstå hur ”det Mera” ser ut? Det är klart att vi har – han har ju visat oss, för lite mer än tvåtusen år sedan.

Fredrik Wenell: Påkristningen pågår: Den sekulära muren vittrar sönder