Ledare
Alldeles för många gånger har jag påtvingats oönskad förbön
Frida Park: Låt inte omtänksam förbön bli ett andligt övergrepp
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Det har inte hänt bara en gång, utan så ofta att mitt minne sviker mig när jag försöker tänka efter. Alla dessa välvilliga, säkert omtänksamma men också övernitiska kristna som utan att fråga tvingade sig på med förbön om helande. Så fel det var. Och så ont det gjorde.
Särskilt smärtsamt var det när det skedde utifrån en teologi om att jag måste ha gjort något fel, ha för lite tro eller inte bett tillräckligt mycket. Som barn, som tonåring, eller för den delen som sjuk vuxen – hur stark är man i sig själv att säga nej?
Alla minnen triggas när jag läser Dagens dokument om kurs i självförsvar mot oönskad förbön. Från predikanten som skulle kasta ut astma-demonen inför mina kompisar, till bönegruppen som höll bibelstudium för att visa att min äggallergi berodde på osynliga hinder hos mig.
En kropp som sviker ger oss inte rätt att diagnosticera varandras tro.
Jag hade ändå den fördelen att mina handikapp inte syntes utanpå. Men damen i församlingen som satt i rullstol och aldrig, trots handpåläggning, kunde resa på sig, kunde inte värja sig. Eller kompisen med epilepsi. Eller den lilla flickan med cerebral pares. Eller mannen som var döv och behövde teckenspråkstolk för att förstå vad helandepredikanten hade att säga – han kunde inte gömma sin funktionsnedsättning.
Hur många kristna har orättvist och orättfärdigt dömt ut syskons tro för att skröpligheten syns utanpå? Som om vi inte, allihop, bär på förgängelsen i våra kroppar. Att då ta sig friheten att korrigera sin påstått trossvage medmänniska medelst ombedd och trosviss förbön – är inte det höjden av andligt högmod?
Här finns anledning för självrannsakan bland kyrkbänkar och predikstolar. Och visst handlar det om teologi. Att nej, Gud fungerar inte som en godisautomat där man stoppar in ett bönemynt och vips får önskat svar. Och nej, det beror inte på personlig synd eller demoner om helandet uteblir efter ”amen”. Sjukdom är en del av vår brustna värld, inte ett kvitto på individens andliga status. En kropp som sviker ger oss inte rätt att diagnosticera varandras tro.
Kanske hade en kurs i självförsvar mot oönskad förbön hjälpt mitt kroniskt sjuka tonårsjag. Förhoppningsvis hade jag inte avfärdat tanken utifrån fördomen att ”något sådant kan väl bara den som inte tror på Gud anordna”? Kanske hade det gett mig modet att vänligt men bestämt tacka, men meddela att ingen förbön behövs just nu. Kanske hade en sådan kurs kunnat förhindra övertramp, kränkningar och trauman hos andra som påtvingats bön. Så ofattbart sorgligt om sådant lett till att människor tappat tron på gemenskapen och kanske till och med hoppet om att det finns en god Gud!
Oavsett om samfunden antar utmaningen om en kurs eller ej: En bra början vore att komma överens om att det inte finns något kristet i att tvinga på någon förbön. Bibeln uppmanar oss att be för sjuka. Det är en viktig och biblisk kallelse. Men, som Tina Strömberg, verksamhetsledare i Syskonbandet, säger till Dagen, Jesus trängde sig inte på. Han frågade: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”
Trots en halv livstid med kroniska sjukdomar och en kropp som gång på gång svikit mig så att döden flera gånger flåsat mig i nacken, består min tro på att Gud svarar på bön. Jag kommer att fortsätta be. Också för andra, om de tillåter mig. Men ett har jag lärt: ibland är svaret ett mirakel. Ibland är svaret i stället den stödjande handen genom sjukdomen, sorgen eller ensamheten. Det kristna hoppet raderas inte ut av uteblivna mirakel. Tron kan rymma både smärtan över livets trasighet och vissheten om Guds närvaro genom lidanden.