Att församlingen växer betyder inte att den predikar sanningen

Den viktigaste förändring som en församling kan göra för att bli växande är att bli mer konservativ i sin teologi. I alla fall om man väljer att tolka årtionden av forskning om församlingsväxt. De sammanhang som betonar Bibeln som auktoriteten för tro och liv, omvändelsen till Jesus och att evangelisation och mission är helt avgörande, växer generellt mer än samfund och församlingar med ett mer liberalt förhållningssätt till teologin.

Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

De vi på Dagen gärna benämner Lausanneevangelikaler är just de som har dessa grundläggande övertygelser. Dagen står själv i denna teologiska tradition.

Det finns gott om belägg på att det också är församlingar och samfund med denna profil som ser mest växt. Detta är ingen överraskning. Om en församling inte anser att Jesus är enda vägen till gemenskap med Gud blir det inte heller viktigt att berätta för andra om vilken avgörande och förvandlande kraft tron på honom har. Om ingen vill sprida budskapet, kommer inte heller nya med. Och varför ska jag bära upp en församling med min tid och kraft om frälsningen inte är helt livsavgörande?

Öyvind Tholvsen: Tron blir urvattnad när kristna speglar samtiden mer än Kristus.

Särskilt bland de som själva har en bibelförankrad, Lausanneevangelikal teologisk övertygelse lyfts detta däremot fram som argument på ett sätt som på sikt kan urholka den egna teologiska identiteten. De resonerar: ”Titta hur församlingar som har denna syn på (valfritt ämne) växer alternativt minskar.” Underförstått skulle detta också bevisa en positions förträfflighet. 

På ett glidande sätt görs växt till en viktig faktor för vilka teologiska vägval en församling bör göra. Man väljer helt enkelt den teologi som har störst möjlighet att generera växt.

Växt görs till sanningskriterium.

Det som egentligen då sker är att man i praktiken har blivit mindre bibelförankrad eller evangelikal såsom Lausannedeklarationen förstår begreppet. Man slutar att utgå från deklarationens bibelgrund som beskriver tron ”på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv.”

Detta är en normativ bekännelse. Den har aldrig församlingsväxt som kriterium för vad som är god teologi.

Samtidigt finns gott om exempel på rörelser och församlingar såväl i Sverige som internationellt som har denna teologiska grund, men som likväl minskar. På ledarplats har vi nyss kommenterat Frälsningsarmén som exempel på detta. I USA ser vi hur merparten av evangelikala församlingar har minskat i storlek på senare år.

Växt är ingen garant för sundhet lika lite som sundhet är en garant för växt.

Om det i morgon skulle visa sig att många liberalteologiska församlingar skulle börja växa – skulle det då bevisa att deras teologi är god och rätt? Om vi gör numerär framgång till sanningsmått måste vi svara ja. Och det vore ett teologiskt haveri.

Församlingar som minskar behöver naturligtvis pröva sig själva. Teologi och praktik måste ständigt reformeras, icke minst i en tid där nya frågor kommer upp på agendan. Men reformen måste ske genom fördjupad förståelse av evangeliet, inte genom att man låter tillväxtkurvor definiera vad som är sant. Förnyelse får inte bli pragmatisk anpassning. Den måste i stället bottna i biblisk fördjupning.

Som Lausannedeklarationen säger det: ”Genom Bibeln talar den helige Ande också i dag. Gud upplyser sitt folks sinnen för varje kultur för att det på ett levande sätt med egna ögon ska uppfatta sanningen. Så uppenbaras för hela församlingen mer och mer av Guds mångfaldiga visdom.”

Det finns mycket att lära av församlingar som når nya människor. Inspiration är nödvändig. Men varje förändring måste bottna i en förnyad läsning av Skriften och en fördjupad lyhördhet för Andens ledning.

Frida Park: En kyrka bara för konservativa män är en dålig idé