Ledare
Politiker ägnar sig åt rena mobbningen av konfessionella skolor
Erik Helmerson: Rensa ut avarterna och låt de lyckade skolorna blomstra
Generellt fungerar de konfessionella skolorna alldeles utmärkt. Inget tyder på att de skulle ha särskilda brister, att eleverna skulle vantrivas eller få sämre undervisning. Man har knappt ens brytt sig om att undersöka saken.
Viktoria Bank/TT
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Det finns en risk att de flesta som rasar över friskolorna inte vet hur det såg ut innan de fanns. Före friskolereformen, som lanserades 1992 under Carl Bildts (M) borgerliga regering, var svenska elever mer eller mindre låsta till en viss skola i ett visst rektorsområde. Är du mobbad? Är du fast i en viss roll som du vill bryta dig ur? Har du dåliga lärare? Otur – men tänk på att det bara är fem år (de känsligaste åren i ditt liv) kvar av din skolgång!
Visst gick det att kämpa sig loss och byta skola, men det krävdes särskilda skäl och välformulerade föräldrar. Långt ifrån alla lyckades.
Den grekiska myten om Prokrustes berättar om hur olyckliga människor blev tvungna att anpassa sig till en ökänd säng snarare än tvärtom – om de var för långa för sängen höggs deras ben av, var de för korta sträcktes de ut. Så fungerade ofta den svenska enhetsskolan. Undervisningen var exakt likadan för alla elever, oavsett om den var lämplig för dem eller inte.
De som vid den tiden envist propagerade för ett friare skolval hade ett grundläggande argument: Du och dina föräldrar ska ha makten över din utbildning, inte politiker och byråkrater.
Det håller än.
Några år före friskolereformen hade skolan dessutom kommunaliserats, och makten över utbildningen hamnat hos kommunala politiker och tjänstemän. Det är ett mycket stort ansvar som inte alla fritidspolitiker var och är mogna för.
Sekulära svenskar är uppvuxna med beröringsskräck mot allt som andas religion.
Det var alltså helt rätt att liberalisera den svenska skolan i början på 90-talet. Men som så ofta i det som kallas landet Lagom avlöstes den ena ytterligheten av den andra. På många håll tog Mammon över. Vi fick en marknadsskola vars avarter legat i öppen dag i årtionden. Vinsttörstiga friskolekoncerner har sparat in på kvalitet för att berika sig. En hel kader av ”entreprenörer” har svassat runt på nationella föreläsningsturnéer där den ena flummiga pedagogiska teorin efter den andra hamrats in till glädje för ingen annan än entreprenörernas ekonomiska rådgivare.
Men låt oss nu för allt i världen inte göra samma misstag igen. Låt oss gå försiktigt fram och inte kasta ut skolbarnet med badvattnet. Vad vi hade behövt göra från början är att vårda reformen, inte avfärda den som många friskolekritiker vill göra. Skruva på de kärvande delarna, skicka inte hela maskinen till skroten.
Nu är de konfessionella skolorna tillbaka i debatten. De är få – ett sjuttiotal, enligt Friskolornas riksförbund. Bara någon procent av Sveriges elever går i en sådan skola. Men de är ett utmärkt exempel på hur debatten sett och ser ut.
Precis som i skolsystemet generellt finns avarter bland Sveriges konfessionella skolor. Några har anklagats för ekonomiskt fiffel, andra för att anställa extremister, ytterligare andra för otillåten propaganda. En del har tvingats slå igen, vilket är fullt rimligt med läroanstalter som inte följer lagen.
Men generellt fungerar de konfessionella skolorna alldeles utmärkt. Inget tyder på att de skulle ha särskilda brister, att eleverna skulle vantrivas eller få sämre undervisning. Man har knappt ens brytt sig om att undersöka saken: En utredning från Timbro slog för några år sedan fast: ”Forskningen om de konfessionella friskolorna i Sverige är knapphändig. De få större studierna som genomförts har fokuserat på de muslimska skolorna; enbart mindre studier har gjorts på de judiska och de kristna skolorna, varav de senare utgör den stora majoriteten av de konfessionella friskolorna.”
Mycket talar för, som nio representanter för Kristna skolor i väst i förra veckan skrev på Dagen debatt, att kvaliteten på de konfessionella skolorna snarare är jämförelsevis hög.
Ändå är det dem som politiker av skilda partifärger regelbundet väljer att svinga mot. Senast var det Socialdemokraterna, som i sin ”Plan för Sverige” väljer att lyfta den skolform som omfattar en procent av eleverna: ”Vi vill förbjuda religiösa friskolor”, står det i programmet.
Skolpartiet Liberalerna är sedan länge passagerare på samma populistiska tåg: ”Barn ska inte indoktrineras i religiösa uppfattningar”, sa den dåvarande partistyrelsemedlemmen Mats Persson i juni till TV4. ”Vi har sett de senaste åren att religiösa friskolor har haft koppling till religiös extremism.”
Hur många skolor? Hur vanligt är problemet? Gäller det ”religiösa friskolor” generellt eller ett fåtal muslimska skolor, som helt korrekt har tvingats bättra sig eller slå igen? Ointressant. Han ”har sett” att det förekommer. Vi får utgå från att Liberalerna observerar problemen också i Sveriges kommunala skolor och just nu filar på ett förbud.
Det är så lätt att slugga mot just konfessionella skolor. De berör, som sagt, få svenskar. Och man kan komma åt dem från så många håll. Vänstern är mer än på länge inne i ett ilskemoln mot allt som andas privata lösningar i välfärden. Islamkritiker får närmast andningsstillestånd av tanken på att det ska finnas skolor som stöttar svenska barn i deras muslimska identitet. Vanliga sekulära svenskar är uppvuxna med en stark misstänksamhet, ofta rent av beröringsskräck, mot allt som andas religion.
Detta behöver inte vara komplicerat. Man undersöker vilka delar av friskolereformen som inte fungerat, åtgärdar dem men låter friska, sunda skolor leva vidare. Man stänger konfessionella skolor som inte följer regelverken men uppmuntrar de som fungerar som det är tänkt – som garanter för val- och religionsfriheten och motor för integration.
Men det är klart att det är frestande för en del politiker att bete sig som när man ville bli populär på skolgården: ge sig på den som är i underläge och som inte kan räkna med många eller mäktiga försvarare.
