Ledare
Skandalerna kring Mette-Marit har försatt Norge i chock
Öyvind Tholvsen: När kristna ledare nu predikar nåd är det en välkommen röst
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Mitt andra hemland, Norge, genomgår nu en kopiös kris kopplad till sin självbild som den goda nationen. Som tror sig stå i främsta ledet för en värld fri från konflikter och korruption och i stället leds av demokratiskt valda ledare med hög moral som kan vara föredömen för kommande generationer.
När en stor del av de mycket omtalade Epsteinfilerna släpptes den 30 januari kom dessa att slå med stor kraft mot den tidigare toppdiplomaten och socialdemokratiska politikern och fredsmäklaren Terje Rød Larsen. Bland andra som återfinns i dokumenten finns hans fru, diplomaten och S-politikern Mona Juul som varit ambassadör i Norges delegation i FN, S-politikern Torbjørn Jagland – och notera alla hans tidigare titlar – statsminister, utrikesminister, stortingspresident (talman), generalsekreterare i Europarådet och ledare av Den Norska Nobelkommittén som delar ut fredspriset.
Avslöjandena slog också mot den förra Høyrepolitikern, motsvarande Moderaterna i Sverige, Börge Brende som haft olika ministerposter i borgerliga regeringar med utrikesministerposten som kronan på karriären i Norge. Nu är han ledare för det mäktiga World Economic Forum.
Men störst uppmärksamhet har en annan central ambassadörs kontakt med Epstein rönt, Hennes Kungliga Höghet Kronprinsessan Mette-Marit. I de nya dokumenten visade det sig att hon mitt i sitt besök 2012 hos flera behjärtansvärda aktörer i New York, däribland Sjömanskyrkan, hade kontakt med Epstein med kommentaren ”Come save us. I’m dying of boredom” (”Kom och rädda oss. Jag dör av tristess”). Hon tydliggör också att hon har googlat Epstein och kommenterar det med ”Agree didn't look too good : )”. ”Enig det såg inte så bra ut :)”. Om det också innebar att hon visste om hans sexbrottsdomar är en fråga man vill att kronprinsessan ska svara på.
Reaktionerna i Norge är chockartade. Kronprinsessan Mette-Marit är beskyddare för ett tjugotal organisationer, däribland Röda Korset. Nu kan flera av dem dra sig ur samarbetet. Riskerna är att det kan uppfattas att de i stället nu ska beskydda henne.
Hur sunt är det att vara barn i den miljö som kungafamiljen är dömd att finnas i?
Det är på flera sätt vackert att läsa norska kyrkoledares reaktioner. I stället för att ställa sig i predikstolen och förkunna rätt etik och moral, talar de ur själavårdsrummets omsorg om människorna som är involverade.
Preses i biskopsmötet i Norska kyrkan och tidigare mångårig ledare för Kyrkornas världsråd, Olav Fykse Tveit, manar folk att besinna sig. Alexis Lundh, ledaren för Tro & Medier, instämmer och anser att kristna har ett särskilt ansvar att värna familjen i kris och att ”ett kristet svar på ett dåligt omdöme är nåd”. Även flera pingstpastorer uttalar sig på liknande sätt. Detta är en välkommen röst.
Det är dock oroväckande att Fykse Tveit, som själv har haft ledaruppdrag i en stor internationell organisation, inte anser att allmänheten behöver veta allt.
I ett nyhetsreportage gjort av norska tidningen VG:s journalister på plats i USA får vi en inblick i några av de människor som fick sin ungdom förstörd och omfattningen av traffickingverksamheten som bedrevs vid Epsteins lyxiga fastighet i Florida.
Vad är det Fykse Tveit menar att inte alla behöver veta om hur samhällets eliter har haft nära kontakter med Epstein och njutit av den lyx som han erbjöd? Och i utbyte mot vad? Här måste även kyrkan ställa sig bakom öppna granskningar. Precis som statsminister Jonas Gahr Støre säger, måste allt upp på bordet.
Samtidigt är det viktigt att inte kyrkan reducerar sig själv till att enbart bli moralens väktare. Kyrkan är inte domstolen i samhället. Omsorgen om den enskilde måste vägas in. Men då behöver också offrens röst få höras.
I samtalsrum som kyrkan bjuder in till, bedrivs inte bara själavård utan också andlig vägledning. Och det är här situationen kompliceras i exemplen ovan och monarkin visar sin svaghet på ett sätt som vi behöver samtala om.
Ett vanligt tillvägagångssätt i den andliga vägledningen när man som ledare har brustit kapitalt och förlorat förtroendet, är att släppa alla ledaruppdrag. Då kan man ägna all kraft åt att vårda sig själv, sitt inre, sin familj och sina nära relationer. Inte för att straffa ut sig själv utan för att rädda sin själ.
Problemet för Mette-Marits del är att det, till skillnad från andra offentliga ledare, inte finns någon som kan ersätta henne. Hon kan inte utan vidare kliva ur sin privilegierade ställning på det sätt som kan vara det kloka för en med en så hög och ansvarsfull tjänst.
Kring norska kungahuset syns också en annan mycket oroväckande signal som måste tas på stort allvar mitt i allt som nu sker. Hur sunt är det att vara barn i den miljö som kungafamiljen är dömd att finnas i? ”När är det nog?” frågar sig kronprinsparets dotter och nästa i kronföljden, prinsessan Ingrid Alexandra, i ett inlägg på Instagram. Hon anser att familjen ofta utsätts för personangrepp.
Hennes faster, prinsessan Märtha Louise, berättade i en podd hur besvärligt det var att växa upp med alla medier hängande runt henne i tonåren. ”Då gick jag ju helt i källaren. Jag blev helt förstörd”.
Kronprinsessans son Marius Borg Høiby, som nu står inför rätta anklagat för ett trettiotal brott, skyller sitt eget öde på uppväxten i kungahuset. I rätten beskriver han hur svårt det varit att vara ”känd för att vara son till sin mamma. Inget annat. Jag har haft ett extremt bekräftelsebehov.” Hans halvsyskon runt middagsbordet ärvde ett kungarike som han själv egentligen bara var en vanlig medborgare i.
För att monarkin ska ha en framtid behöver barnperspektivet lyftas. Frågorna om hur sunt det är att växa upp i ett kungahus behöver diskuteras. Och självklart måste vi både i Sverige, Danmark och Norge fundera över om det även för vuxna människor är hälsosamt att inneha tjänster som inte kan ersättas av andra. Och där ens egna misslyckanden inte bara drabbar en själv. Man ska också bära upp en institution med en historia lika lång som det egna landets.