Känn hopp: Om tre år är Trump borta och en annan värld är möjlig

I en BBC-artikel om säkerhetskonferensen i München nyligen stöter jag på ett litterärt citat som får mig att stanna upp.

Erik Helmerson Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Artikeln beskriver den svaga hoppets låga som tändes hos de europeiska ledarna när USA:s utrikesminister Marco Rubio hållit sitt tal. Om Europa är en nervös skara, svältfödda på goda nyheter från Washington, kastade Rubio till dem några formuleringar som grillade kycklinglår: ”Europa och USA hör ihop”. ”Vi är del av samma civilisation.” ”Vi bryr oss djupt om er framtid och vill att Europa ska vara starkt”.

Européerna slet lystet köttet från benen.

Men BBC-texten fokuserar på andra amerikanska toppar som besökte München och gav ett betydligt mer optimistiskt budskap. ”Vi är här för att försäkra er om att vi förstår hur viktiga våra europeiska allierade är”, sa den demokratiska senatorn Jeanne Shaheen. Och en väntad favorit för Demokraterna i nästa presidentval, guvernören Gavin Newsom från Kalifornien, sa de magiska orden: ”Donald Trump är övergående. Om tre år är han borta.”

Efter hätska migrationskonflikten – pastorn och KD-toppen tog en fika i stället för debatt

Och här drog sig BBC-journalisten till minnes det citat som räddade min dag: Även detta ska förgås – this too shall pass.

Många tror att frasen kommer från Bibeln, och det är sant att Böckernas bok innehåller många sentenser med samma sensmoral. Men just denna sägs härstamma från den persiska vishetslitteraturen, närmare bestämt sufisk medeltida poesi.

Till Europa kom den på 1800-talet via bland andra den brittiska poeten Edward FitzGerald. 

”Sultanen bad Salomo om ett valspråk värdigt ett sigill, ett som skulle bestå i både prövning och välgång”, skrev FitzGerald i sin diktsamling Polonius. ”Salomo svarade honom: ’Även detta ska förgås.’”

Jag tror att vi alla, inte minst journalister och debattörer, skulle må bra av att bära detta sigillmotto med oss. Det är så lätt att förtvivla, att blanda ihop det som borde vara omöjligt att förväxla – stunden och evigheten. Att sitta i en besvärlig situation och tänka: ”Jaha, då ska det väl vara så här nu”.

”Relationen och förtroendet mellan Europa och USA är skadat för alltid”, är en vanlig rubrik efter varje nytt yvigt utspel från Trump eller vicepresident JD Vance. Jag tror inte alls att det måste vara så. Efter nästa amerikanska val – förutsatt att det blir fritt och rättvist – är chansen stor att det blir en demokratisk president som talar i München. Då lär budskapet bli ett helt annat, och Trumpåren kan framstå som en ond men flyktig feberdröm.

Minns ni rubriken i Dagen den 12 februari? ”Efter hätska migrationskonflikten – pastorn och KD-toppen tog en fika i stället för debatt”.

Det handlade om pingstpastor Christian Mölk, som skarpt kritiserat KD för partiets migrationspolitik. Nu hade han och partisekreteraren Liza-Maria Norlin beslutat sig för att, i stället för att skrika på varandra i tv, träffas, äta minisemlor och diskutera.

”Vi är inte överens om allt, men vi delar människovärdesperspektivet och är villiga att samtala”, skrev de på Facebook. ”Vi hoppas att det här samtalet kan inspirera till fler möten och konkreta steg framåt”.

Så kan man också bedriva vardagspolitik. Inte med polarisering, misstro och sarkasmer i sociala medier, utan med respektfulla samtal över semlor. 

Hos en annan brittisk poet, Percy Bysshe Shelley, möter vi i dikten Ozymandias en resenär som stött på en staty i öknen. På sockeln står orden:

”Mitt namn är Ozymandias, konungarnas konung/Skåda mitt verk, ni mäktiga, och förtvivla!”

Men allt som kvarstår är två ben, ett ansikte halvt sjunket i sanden. Resten är vittrat sönder av tiden själv. Även detta ska förgås.

Frida Park: Kristen tro kan aldrig reduceras till ett partiprogram