Dags för städerna att ge tillbaka till landsbygds­församlingarna

Augusti är månaden då horder av unga vuxna fyller sina hyrda envägssläp med sitt pick och pack för att lämna landsbygdslivet och bli stadsbor. Många av dessa har också en nött bibel i sin packning. De hoppas hitta en församlingsgemenskap i sin nya studenttillvaro i den större staden. Vad de kanske inte reflekterar över att de är med om att åstadkomma en större förändring i frikyrkligheten genom sitt engagemang i den nya staden.

Öyvind Tholvsen

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

Frikyrkan har under lång tid flyttat till städerna, och i synnerhet till de tre storstäderna Malmö, Göteborg och Stockholm. Det är i dessa kommuner vi under de senaste decennierna ser den mest positiva utvecklingen vad gäller antal nya församlingar och delvis antal växande församlingar. Det är också här det planteras klart flest församlingar och läggs ner färre församlingar. Enligt Frikyrkoundersökningen ökade antal församlingar i de större städerna med sju procent från 2000 till 2020. I mindre städer och på landsbygden minskade antal församlingar med 37 procent under samma period.

Minskningen i antal församlingar och antal medlemmar sker framför allt i mindre städer och i landsbygdskommunerna. Detta måste ses i samband med att befolkningen i stort också minskar i många av dessa kommuner, medan befolkningen i städerna växer.

Växten i kyrkan i städerna är självklart mycket bra och viktig. Frikyrkan har alldeles för länge haft svårt att hitta tonen med storstadsmänniskorna. Det är kanske på väg att sakta ändras.

Men växten i städerna mätt i antal medlemmar har inte egentligen enbart ägt rum i staden. En stor del av växten i städerna har i själva verket skett i en landsbygdsförsamling eller i en mindre stad. En frikyrkoförsamling utanför de större städerna har ofta haft ett dynamiskt arbete för barn och unga som lett de fram till en stabil tro i en miljö där de blivit vana att ta ansvar.

Sedan kommer augustimånaden då det är dags att säga farväl. Under en tioårsperiod kan det för vissa församlingar röra sig om 10, 20, 30 eller till och med 50 unga vuxna som sagt hejdå till sin uppväxtförsamling för att ta sig an stadslivet där det till exempel erbjuds fler studiemöjligheter och arbeten.

En barn- och familjpastor i en storstadsförsamling jag pratade med berättade hur dessa nu är stommen i deras ledargäng för barnverksamheten. De tar sig an ledaruppgifter med en självklarhet som övergår förmågan hos den egna  församlingens unga. De har helt enkelt mycket mer erfarenhet av ledarskap. Många har fått kliva in under god handledning redan som 12–13-åring i uppgifter som hjälpte dem att ta praktiskt ansvar, organisera, planera och förmedla tro till andra. Å andra sidan kan faktiskt en stadsförsamling under en tioårsperiod få ta emot 20, 40, 60 eller till och med 100 unga vuxna som blir växten i deras församling. Helt fantastiskt för dessa.

Folkhögskolorna behövs i större städer

Stad och land hör ihop. Så också i kyrkligheten. Precis som det behövs pionjärer som planterar nya församlingar i städerna och duktiga ledare som kan omforma församlingslivet efter storstadens behov i befintliga församlingar, behövs det pastorer och ledare med kallelse och visioner för framtidens landsbygdsförsamlingar.

Församlingarna i städerna behöver inse hur sammanvävda de är med församlingarna som förser dem med så många erfarna ledare. De behöver uppriktigt oroas över den fortsatta minskningen utanför städerna. De behöver fråga sig vad en växande församlingar kan göra för att uppmuntra, utrusta och välsigna de många församlingar som har försett dem med sin växtpotential.

Attityden i landsbygdsförsamlingarna är också väldigt viktig. Sverige är ett missionsland. Många församlingar i denna del av Sverige behöver se sig själva både som en missionsstation för sin egen bygd och som en träningsplats för missionen i våra städer. Man märker att en församling blivit missionell i sin kultur när den känner uppriktig glädje över att få sända människor in i missionen. Det är i verkligheten vad många församlingar gör just nu i augusti: sänder arbetare till skörden på andra orter. Dessa församlingar är med andra ord andra stadsförsamlingars bönesvar.

I en nybyggd stadsdel lever Samuel sitt äventyr med Jesus

Det hägrar också en välsignelse längre fram. Många av dem som flyttade som unga för studier, återvänder till mindre städer eller till och med till landsbygden tio år senare, inte sällan med familj. Då gäller det att församlingarna är redo att ta emot dessa. Det gör de genom att stå i ett kontinuerligt förnyelsearbete lokalt, så att nyinflyttade unga upplever församlingen som ett relevant uttryck för den kristna tron. Här finns det en stor och viktig kallelse till framtidens ledare på lands- och glesbygd.

Många unga ledare har kraften, visionerna och längtan att vara med att få se livskraftiga nya eller gamla församlingar växa utanför städerna. De märkte att under studietiden i Uppsala, Stockholm, Malmö eller Jönköping så var det ändå Byske, Gagnef, Kisa eller Arlöv som de innerst inne brann för. Ledare som vill fortsätta att med glädje förse stadsförsamlingarna med erfarna ledare som älskar Jesus och Guds rike. Därför att den missionella kulturen har fått ett sådant gott fäste i både deras teologi och deras kallelse.

”Stora församlingar har ett ansvar att ge tillbaka till landsbygden”

Framtiden för både stad och land hänger på att vi ser oss som ett och samma missionsfält, där vi frikostigt välsignar och berikar varandra. Därför att vi behöver varandra. Framför allt gäller detta stadsförsamlingarna som har mycket att förlora på om landsbygdens församlingar fortsätter utarmas.