Snön ligger inte vit på taken längre

Be hundra svenskar att citera ett stycke ur en juldikt, och chansen är stor att de rynkar pannan och så småningom klämmer fram: ”Snön lyser vit på taken / endast tomten är vaken”. 

Erik Helmerson Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Raderna bor och puttrar djupt i den svenska själen. Viktor Rydbergs dikt Tomten publicerades först i Ny Illustrerad Tidning år 1881. Den är en viktig del av Sveriges ”vinterkanon”, i den berättelse som format vår syn på just denna årstid och därmed, eftersom vi är ett kärvt, nordligt vinterfolk, också på oss själva.

Till och med våra psalmer är fulla av snöig vinter. ”Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar”. ” När dagen blir mörk och när snön faller vit, då skrider hon närmre, då kommer hon hit”. 

För att inte ens tänka på alla sekulära julsånger: Det är bjällerklang med flingor som nu virvlar om i munter vintersång, det är ”se det snöar!”, det är en importerad white Christmas.

När halva december gått hade Stockholm inte ens fått en sammanlagd timme sol. Månaden var den mörkaste på mer än 90 år. Men snön som lyser vit? Jo tack. I skrivande stund är det sju grader i Mälardalen, det har det väl varit sedan någon gång i september.

Också inför julafton ser det mörkt ut, bokstavligen. I den första väderprognosen spådde SMHI att större delen av landet skulle bli utan snö. ”Kanske med undantag för fjälltrakten, där det skulle kunna driva in lite snöbyar beroende på hur vinden ligger på”, säger meteorolog Linus Karlsson till DN. 

”Skulle kunna driva in lite beroende på vinden”. Den raden är inte lika optimistiskt lättsjungen, inte lika klatschig som ”Nej, se det snöar, det var väl roligt, hurra!”

Och framtiden? Chanserna för snötäckt mark minskar radikalt, konstaterar SMHI på sin hemsida. ”Kanske kan kommande generationer enbart drömma om en vit jul”. Senaste året då julafton var snötäckt i hela landet var 2010.

”Flera veckor vinter har försvunnit i Sverige på bara några decennier”, skriver DN. Över stora delar av landet var det under den första halvan av december 7–8 grader varmare än vad som tidigare var normalt. 

De negativa effekterna för Sverige av det nya klimatet är flera. Bland annat kan dricksvattnet som tas från sjöarna få sämre kvalitet och översvämningarna bli svårare.

Jag tänker ofta på vad den gör med oss, den globala uppvärmningen. Och då inte bara hur den påverkar våra kraftigt förändrade livsvillkor i Sverige och på jorden, utan just vad den gör med djupet av vår själ. 

Vår själ(v)bild. Klarar vi ens att vara svenskar utan kyla och snö? Det gör vi förstås, men vilken sorts svenskar?

Låt oss smyga tillbaka till Viktor Rydbergs Tomten, försiktigt så vi inte stör honom. För där står han ju tyst i vers två, den skäggige gestalten så grå vid ladgårdsdörr, och ”tittar mot skogen, där gran och fur / drar kring gården sin dunkla mur”. 

Den dunkla gröna muren. Skogen är svenskarnas fond, vår bakgrund, den har så varit sedan inlandsisen försvann. På samma sätt som dikten Tomten finns en sorts urbild av skogen inetsad i folksjälen. Det är Tuvstarr, i Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr från 2013. Hon som i konstnären John Bauers tolkning sitter och speglar sig i skogstjärnen. Bedårad, förlorad, förledd. Bakom henne trädens lockande mörker, mossbelupna stenar, skuggor av skägglav.

Svenskarnas förhållande till skogen är uråldrigt, ursprungligt. Träden, grenarna, de mörka löven och barren satte sin prägel på oss, formade oss långt innan vi förstod att Kristus gjorde det.  

”Alla som rörde sig genom landskapen av träd och stenar, snö och is, vind och vatten, måste ha betraktat sig själva som inneslutna av sjudande liv”, skriver den brittiske forskaren Neil Price i boken Asks och Emblas barn om vikingatiden. ”Inte bara av djur och insekter, utan någonting mycket större – den andra skaran av varelser med vilka människan delade sin värld”. Och sedan kom kristendomen, med sin glans över vita skogar, och de andra varelserna sjönk undan.

Vi känner en stolthet i att bruka det naturen och Gud gett oss

Och precis som snön är själva skogen nu på väg bort, i alla fall urskogen, den vilda och svarta. Människan hugger och säljer. En studie från Lunds universitet visade att nästan en fjärdedel av Sveriges oskyddade naturliga skogar försvann mellan åren 2003 och 2019. ”Dessa gamla naturliga skogar är ofta varierade och ger fler livsutrymmen åt svampar, lavar, växter och djur”, skriver forskarna. 

En av dem konstaterar att med denna takt på kalhuggandet kommer de sista av dessa skogar att försvinna i Sverige år 2070. I stället kommer nyplanteringar och det är ju bra, men resultatet blir sällan Tuvstarrs dunkla, trolska mur utan raka, preussiska led av jämnhöga träd av samma art, monokulturer där många arter av djuren, växterna och svamparna är borta för alltid.

Jag argumenterar sällan mot klimatförnekarna. De kan presentera sina alternativa siffror som visar att den bredare forskningen misstar sig, siffror som indikerar att människan inte nämnvärt påverkar den globala uppvärmningen. Jag säger inte att de har fel. I stället: Jag hoppas verkligen att ni har rätt. Då spelar det mindre roll hur envetet vi fortsätter att konsumera, hur mycket kol och olja vi bränner. Jag kommer ändå att försöka dra mitt lilla strå till stacken och sätta ett så litet fotavtryck jag förmår – men jag hoppas innerligt att ni har rätt, för allas vår skull. 

Och trots allt är jag säker på att vi kommer att ha ett Sverige även om hundra år. Jag är bara rädd att det blir ett Sverige utan mycket av det som gjort oss till Sverige. Ett Sverige utan vinterkyla och där träden står i prydliga, artiga rader. 

Visst blir det jul igen, men utan den dunkla Tuvstarrvärlden av sjudande liv, utan snön som lyste vit på taken när endast tomten var vaken.

Frida Park: Kyrkovalets vinnare blev kyrkomötets förlorare