Vem kan lösa mysteriet i ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”?

Erik Helmerson Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se fattiga människor gå omkring på gatorna.” Det är så den börjar, berättelsen som någon kanske skulle kalla Sveriges andra julevangelium. Den skrevs av Tage Danielsson redan 1964 och ingår i hans bok Sagor för barn över 18 år men är betydligt mer känd i sitt filmformat, animerat av illustratören Per Åhlin. 

I år är det femtio år sedan Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton först visades i SVT. Det starkaste beviset för att sagan hänger som en stor röd kula mitt i den julgran som är Sveriges kulturkanon är att den gett oss rader som kanske de flesta svenskar kan citera: ”Karl-Bertils ömma moder”, ”morbror Arturs tändstickstavla med Bodens fästning” – och inte minst ”Jag har närt en kommunist vid min barm!”

Den har också gett oss ett mysterium. 

Till det återkommer vi.

Medan fenomenet Kalle Anka och hans vänner önskar god jul fortfarande ses av tre miljoner tv-tittare klickade Karl-Bertil i fjol in på precis över en miljon. Det är visserligen något sämre än Stjärnorna på slottet och sista avsnittet av Julkalendern, men ändå inte illa för något som redan setts, ofta flera gånger, av generationer svenskar.

Till skillnad från de andra har Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton också ett tydligt budskap. Danielsson upprepar det gång på gång i sin korta berättelse. När Karl-Bertil, 14, går hem från sitt extrajobb på Postverket dagarna före julafton får hans steg en röst när de studsar mot de kalla husväggarna: ”ett taktfast eko som hamrade mot hans trötta öron. Att ta från de rika och ge åt de fattiga, hamrade det rytmiskt.”

Vi vet vad som händer sedan. Nästa dag smusslar Karl-Bertil undan de julklappspaket som är adresserade till stadens rikaste. På julafton tar han sin säck och hoppar in i en taxi: ”Kör till slumkvarteren!” Väl på plats delar han till de fattiga ut den randiga sidenslipsen, de sex japanska servettringarna av päronträ, leksakstrumpeten och Jean-Paul Sartres självbiografi Les Mots i fransk originalupplaga.

“Karl-Bertil Jonsson mer kristdemokrat än kommunist”

Precis som i Lukasevangeliet blandas hos Karl-Bertil tydliga tidsmarkörer med en känsla av evighet. I dag vet få vad ”en krympling renat” är, och dagens ungdomsbrottslingar kör sällan en stulen Opel Kapitän.

Men fortfarande känner vi mycket väl igen ”dessa olyckliga för vilka Frälsningsarméns grytor hållas kokande”, och vi vet alla med oss att ”kallt lyser julens stjärna på dem som icke hava något hem.” Vem tänder ljus för dem som vandra i mörker? – det är en fråga som är lika viktig att ställa år 2025 som år noll.

Dåtidens överklass, som den skildras i Tage Danielssons berättelse, är civilingenjörer, överstinnor, bankirer, disponenter och fastighetsmäklare. I dag hade Karl-Bertil kanske omfördelat paket adresserade till it-miljardärer, influencers, fotbollsproffs, företagsledare och pensionerade politiker?

Karl-Bertil dirigerade alltså sin taxi till ”de eländiga slumkvarter som fanns i huvudstaden på den tiden då den här sagan tilldrager sig”. Julen 2025 hade han väl styrt kosan till de utsatta områdena.

En passage som också är tidlös är pappa Tyko Jonssons reaktion när han får höra att hans son skänkt bort fasters handmålade porslinstallrik till de fattiga: ”Va?! Jag har närt en kommunist vid min barm!”, lyder alltså de bevingade orden. 

I dag hade han kanske undrat om han närt en ”godhetsknarkare” – det är nämligen dagens skällsord för människor som agerar på ett sätt som inte är i uppenbart, naket egenintresse.

Men den mest intressanta reaktionen från pappa Tyko kommer egentligen direkt efter den förfärade frågan om kommunisten:

”Men far”, protesterade Karl-Bertil, ”du sa ju själv att du inte ville ha fasters porslinstallrik!”

”Sa och sa! Det var ju min tallrik!”

Denna mening visar på en stor människokännedom hos Tage Danielsson. Är det inte en perfekt beskrivning av överflödsmänniskan? Våra bostäder är fulla av kläder vi inte använder, elektroniska apparater som aldrig funkade som i reklamen, saker som vi köpt av någon annan anledning än att vi faktiskt behöver dem. Ska vi inte skänka dem till välgörenhet? ”Ska och ska! Det är ju mina onödiga prylar!”

Jesus var ingen kommunist. Han var heller ingen socialist. Att klistra politiska epitet på Guds son är att begränsa honom, förminska honom, och det är förstås att förminska Gud själv. Den auktoritära ideologi som mejslades fram under franska revolutionen och som som envetet predikats med Marx som klangbotten har skapat nog med förtryck.

Att ta från de rika och ge till de fattiga låter vackert men är en komplex process. Var går gränsen för vem som är rik? Med vilka metoder har vi rätt att ”ta” något från någon? Var går den individuella äganderättens gränser gentemot det kollektiva intresset? 

Så bra är nya filmatiseringen av Karl-Bertil Jonsson

I en av årens adventspredikningar talade vår präst om profeten Jesaja och hur denne beskrev Johannes Döparens roll i frälsningshistorien: ”En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka.” Hur kan vi moderna människor, långt från den fysiska öknen, bereda väg för Herren?, frågade prästen. ”Kanske genom att ta bort alla de föremål i vårt liv som står i vägen för honom.”

Alla de där randiga sidenslipsarna och japanska servettringarna av päronträ som vi hela tiden letar efter och fyller vårt liv med – kunde vi försöka skära ner en aning på dem och i stället tänka en aning mer på dessa olyckliga för vilka Frälsningsarméns, Stadsmissionens, biståndsorganisationernas eller kyrkornas grytor hållas kokande?

Att inte bara vilja ta från några abstrakta andra – ”de rika” – utan från oss själva? Är det vad julen går ut på?

Vi vet ju alla att det slutar väl för Karl-Bertil och hans familj, även om de snuvats på mosters porslinstallrik. Men det där stora mysteriet, hur var det med det?

Tage Danielssons saga slutar med orden: ”’Det var en välsignad jul’, sa Karl-Bertils ömma moder och fick något religiöst i blicken, för den här sagan tilldrog sig som sagt på den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.”

Som sagt?

Ingen annanstans har, såvitt jag kunnat se, författaren nämnt något om födelsen, något om Kristus.

Kanske är det en miss av den ateistiske humanisten Tage Danielsson? 

Eller kanske finns en djupare mening?

Kanske ska vi någonstans inse att vad Karl-Bertil Jonsson gjort med sitt julaftonsverk inte bara är att leka modern Robin Hood utan något mycket djupare: att mitt i köp- och presenthetsen bereda väg för Herran på riktigt. God jul!