”Nunnans” kritiker är helt ointresserad av den tro han kritiserar

Hos Marta i Glumslöv fortsätter medeltiden”. Så inleds Helsingborgs Dagblads kulturartikel om filmen ”Nunnan – 25 år i kloster”, och min spontana tanke är att det låter riktigt sympatiskt: medeltiden, är den inte smått underskattad?

Erik Helmerson Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Då slapp vi i alla fall förhålla oss till Joakim Lundell. Vi utsattes inte för nätmobbning, behövde sällan uppdatera vårt Instagram, när en bonde sökte sin fru var det inte en angelägenhet för halva kungariket och om en människa drog sig undan för att famla efter Gud i tystnad slapp hon smädas av kulturskribenter.

Det är sant att den tidens människor å andra sidan behövde rynka pannan i bekymrelse över böldpest, massvält, fogdar och årslånga belägringar, men det är inte sådana medeltidsproblem skribenten Peter Fällmar Andersson har i fokus, utan att en kvinna på omodernt vis valt att dra sig undan i klostrets avskildhet.

Maud Nycanders dokumentär ”Nunnan” är en av årets mest omdiskuterade svenska filmer. Jag anar att det beror på att huvudpersonen Marta, hon som för 25 år sedan blev karmelitsyster, gör ett så drastiskt och just otidsenligt livsval. Det sätter oss själva i rörelse. Vad är det hon flyr, och till vad?

Enormt intresse för isolerad karmelit­nunna ledde till uppföljare

 Peter Fällmar Andersson skriver att hon gör sitt val ”i en tid där det aldrig varit lättare att fly från vårt inre”. Jag är osäker på vad han menar. Marta, som nu bär ordensnamnet moder Maria av Bebådelsen, flyr ju inte från sitt inre utan tvärtom närmare sig själv, in i sitt hjärtas hjärta. 

Där hoppas hon på att också komma närmare Gud i den relation som Augustinus beskriver så här: ”Se, du var inom mig, och jag var utanför, och där sökte jag dig; jag, störtade, utan kärlek, huvudlöst omkring bland de sköna ting som du hade skapat … Dessa ting höll mig långt borta från dig.”

Det är inte en resa som vi alla kan eller vill göra. Man kan inte kräva att den som inte tror på Gud ska söka sig in i tystnad för att höra honom. Men det är frapperande hur blaserat ointresserad Peter Fällmar Andersson är av sådana resor, med tanke på att han ändå betalar hyran som kulturskribent. Finns ingen nyfikenhet? Var det inte intressant alls att höra moder Maria berätta om sina bevekelsegrunder? Ledde det inte alls till någon lust att reflektera över de olika vägar tron kan ta sig i en människa, och på vilka olika vägar tron kan ta henne? 

”Maud Nycander låter tittaren tänka själv”, skriver han anklagande, och kanske är det där som svaret finns. Den som redan vet behöver inte tänka, vill inte tänka.

En intressant företeelse i texten i HD är hur Fällmar Andersson tycks tro att Nycander och moder Maria försöker blåsa oss alla:

”Nunnan … beskrivs som godheten själv”, skriver han. ”Hennes leende lyser upp hela ansiktet som en genuint lycklig människa, som om hennes inre var fyllt av ett varmt ljus.” Hela tre ”som”. Kan det inte vara så att hon är en god människa? Att hon är genuint lycklig, att hennes inre kanske är upplyst?

För något är det med moder Maria, något som dragit människor till biograferna och fått dem att samtala, länge. Hon förefaller verkligen ”genuint lycklig”, trots att hon haft mage att ”ge sig helt”, ett annat uttryck som Peter Fällmar Andersson citerar med oförstående avsmak. 

Detta är ju ett ämne med oändligt djup och verklig relevans för oss människospillror lagom till år 2026. Det finns ju ett glapp mellan allt vi lärt oss – jobba, festa, köp, res till en strand, kolla Netflix – och den otillfredsställelse vi ändå dagligen och timligen stretar fram igenom som tjock lera. Det inre ljus som så sällan infinner sig trots att vi enligt tidens koder borde göra allt rätt.

Fällmar Andersson talar föraktfullt om ”den kollektiva vanföreställningen att man kan göra världen bättre genom att lämna den”. Då kan man till att börja med undra hur mycket nytta vi gör genom att vara kvar – i bemärkelsen okritiskt bidra till – ett Babylon med Trump, utseendestress och massutsläpp av miljögifter. Alla kan och bör inte gå i kloster, men är mänsklighetens problem verkligen att för många människor kliver tillbaka från tidens krav för att i stället söka sig mot det eviga, eller för få?

När han sedan anklagar moder Maria för ”narcissism” och ”egenintresse” är det lätt att undra om vissa ord numera har fått motsatt betydelse i delar av Skåne, eller om de helt förlorat sitt värde. Men troligen är det bara så att även många kulturskribenter, denna yrkeskår vars uppdrag är att förklara och tolka fenomen i tiden, helt förlorat ett språk, och ett tänkesätt, för att tolka sådant som inte går att hålla i handen, låter, blinkar eller på annat sätt framstår som konkret och fattbart.

Jag kan förstå och respektera seriösa religionskritiker, de har en viktig uppgift att fylla också för troende. Men sådana som bara är kritiker, utan att kunna eller vilja relatera till det de kritiserar, de är svåra att ta på allvar. Frågan är vem som verkligen låser in sig, Peter Fällmar Andersson eller moder Maria av Bebådelsen.

Erik Helmerson: Slöseri? Nej ”Nunnan” verkar fullt ut lycklig med sitt liv i Guds tystnad