Framtiden får utvisa om Hörnmark eller Lahtinen får rätt om det statliga stödet

Konsekvenserna av den nya lagstiftningen om statligt stöd till trossamfund har debatterats flitigt på Dagens debattsidor. Senast ut var pastor i pingstförsamlingen Nordupplandskyrkan, Micael Lahtinen, som är mycket kritiskt till den nya lagens möjliga konsekvenser och till hur Pingst har förhållit sig till den. Lahtinen kallar den nya lagstiftningen ett paradigmskifte och ”det största angreppet på religionsfriheten sedan konventikelplakatets dagar”.

Öyvind Tholvsen

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

Snart ska alla trossamfund som ansökt om att få del av statligt stöd redovisa antalet personer som till sin församling eller direkt till samfundet har bekräftat att de antigen är medlem i församlingen eller varit aktiv i församlingen under förra året. Redovisningen sker till Myndigheten för statligt stöd till trossamfund, SST. Men det är extremt viktigt att notera att endast antal personer redovisas och att alla namn, adresser och födelsedatum stannar hos trossamfundet så att de egna revisorerna kan göra kontroller av underlaget.

Utifrån detta sker en fördelning av de cirka 80 miljoner kronor som delas ut i så kallade SST-bidrag. Låt oss på en gång slå fast att de pengar som delas ut i bidrag är mycket små summor. En kvalificerad gissning är att det för de flesta frikyrkosamfund utgör mellan 1 och 3 procent av de egna församlingarnas och samfundens intäkter. Det är också viktigt att tydliggöra att 80 procent av pengarna går till de lokala församlingarna och att endast 20 procent får gå till samfundsorganisationen.

Svenska kyrkan mer statskyrka på Forssmeds vakt

Det är alltså för frikyrkosamfunden inte avgörande att få del av SST-bidrag. För andra trossamfund kan bidragen utgöra en större andel av inkomsterna. Viktigare är att om man inte är godkänd och blir berättigad till SST-bidrag förlorar man också rätten att ta in så kallad kyrkoavgift via skattsedeln. Lagstiftaren uttrycker också att ett godkännande för SST-bidrag ska vara vägledande för annat samarbete med stat, region och kommun. 

Detta skulle kunna påverka möjligheterna till kommunala bidrag och möjligheter att delta i offentlig upphandling genom så kallade idéburet offentligt partnerskap (IOP) med mera. Konsekvenserna skulle alltså kunna bli mycket stora.

Det utgör troligtvis bakgrunden för det som Pingst genom Pelle Hörnmark i sitt svar till Lahtinens första debattartikel uttrycker: ”Vi vill fortsätta vara en samhällsaktör som vakar över religionsfriheten. Skulle lagen eller statsbidraget användas av staten på ett sätt som inskränker på samfundens inre liv vill vi hellre vara ett samfund mitt i samhället som tar strid för religionsfrihet än att stå på sidan om och säga ’vad var det vi sa’.”

Det är inte lätt att navigera mellan offentliga utredningar som leder till propositioner från regering till riksdagen, därefter till lagstiftning, sedan myndigheters tolkning av lagstiftning när besluten ska föras ut i praktiken och underlag ska skrivas på av trossamfunden. Lahtinen citerar SST-myndighetens tolkning av lagstiftningen. Pelle Hörnmark citerar lagstiftningen och tolkar den.

Vem har rätt? Det vet vi inte. Den oro som Lahtinen uttrycker är det många som delar. Frågan är också principiellt mycket viktig för utvecklingen av Sveriges demokrati. Framtiden kommer utvisa vad konsekvenserna blir av myndighetens tolkning av lagstiftningen. Det kan också bli som i Norge, att rättsväsendet får avgöra om myndigheten har tolkat lagstiftningen rätt.

För några år sedan fick Norge ny lagstiftning som i flera avseenden påminner om Sveriges. Till saken hör att stödet till trossamfunden i Norge är i storleksordningen fem till åtta gånger högre än i Sverige per betjänad. Där kan man på riktigt tala om bidragsberoende. I Norge finns just nu ett antal fall kopplat till församlingarnas praxis kring medlemskap, där myndigheterna har hållit tillbaka medel till några av trossamfunden efter att privatpersoner har varslat om möjliga missförhållanden. I de fall som gett utslag har trossamfunden fått rätt antingen av myndigheten eller som i fallet med Jehovas vittnen, genom rättslig prövning, även om frågan väntar på en slutlig prövning i Høyesteretten.

Alla samfund behöver vara noggranna i sin relation till staten framöver. Det pågår just nu förändringar i lagstiftningen som kristenheten måste bevaka och fortsätta reagera på. Bidragsberoende är inte egentligen ett stort problem. Då är det som vi tidigare visat, ett mycket större problem att riksdagen beslutat att radikalt ändra förutsättningarna för samfunden att ta in kyrkoavgift. Det är här den stora förlusten för samfunden kan ske.

Pingsts strategi om att stå kvar i ordningarna med motivationen att lagstiftningen är god och något Pingströrelsen ska ställa sig bakom, är i nuläget inte orimlig. Svaret visar på en vilja att stå för och kämpa för ett Sverige där församlingsrörelser likt Pingströrelsen ska vara en självklar och aktiv del i att också i framtiden bygga ett samhälle funtat på demokrati och religionsfrihet. Sverige behöver trossamfundens bidrag mycket mer än trossamfunden behöver statens bidrag.

Krav för bidrag: Kyrkor ska vara redo att lämna uppgifter om kyrkobesökare

Men debatten illustrerar också vilken svår situation den nya lagstiftningen satt särskilt de folkrörelsebaserade frikyrkosamfunden i. Konsekvenserna av lagstiftningen är oklara. De rigorösa kraven på redovisning av antalet betjänade är inte rimliga. Detta hade kunnat göras på smidigare sätt, likt det som sker inom andra sektorer när staten ger bidrag till civilsamhället.

Utmaningen att kommunicera de oklara förändringarna till församlingarna har varit mycket stor för samfundskontoren. Med begränsade resurser har annat viktigt fått läggas åt sidan för att kommunicera, förankra och administrera den nya ordningen. I debatten mellan Lahtinen och Hörnmark märks att allt detta kan sätta in en kil mellan samfundskontoren och gräsrötterna. Det vore i så fall mycket olyckligt.

Framtiden får visa hur stor förändring den nya lagstiftningen i praktiken kommer att innebära för religionsfriheten och för trossamfunden. Då får vi se vilken vilja stat och kyrka har att bejaka varandras helt olika men avgörande roller i samhällsutvecklingen i bygget av det framtida demokratiska Sverige. Det viktiga från samfundens håll är att vaka över sin frihet i sin relation till staten utan att förlora sin plats mitt i samhällslivet.

Nya regler för SST-bidrag riskerar ge frikyrkorna mindre del av kakan