Kyrkans förlorade maktposition är en början till nytt inflytande

En fråga som församlingar och församlingsledare allt mer måste förhålla sig till är politik. I en västvärld som är politiskt splittrad och där demokratiseringen visar tydliga tecken på att avta blir det viktigt att ha en god teologisk förståelse av politik och makt. Kyrkan behöver urskilja Guds väg i allt som händer i en till synes kaotisk tid.

Öyvind Tholvsen

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

Under århundradena har frågan om makt varit central och hanterats olika av kyrkan. I de första århundradena var kyrkan maktlös i världslig mening. Förtryckt och förföljd av dåtidens makthavare växte hon genom martyrium.

Nicea år 325, som vi firar ekumeniskt i år, var ett kyrkomöte som påbörjade viktiga förtydliganden av vad den centrala kristna bekännelsen består i. Men 300-talets första hälft var också en period där den romerska staten ändrade inställning till de kristna. Under kejsar Konstantin går kyrkan från en utsatt minoritet till att bli den romerska statens religion. Statskyrkan föds.

När den kristna tron så småningom kommer till Norden och Sverige är det i denna form. Kristnandet sker inom statskyrkans ramar. Så när kyrka och stat under de senaste femtio åren har gått skilda vägar är det en månghundraårig historia som bryts. Men det är denna befrielse som också ger grund för den mycket spännande utgångspunkt vi befinner oss vid i dag. Kyrkan lockades in i maktens centrum. Nu, 1700 år senare, kan hon vara på väg att befrias från de världsliga makterna.

Detta är dock inte självklart. Bibelns hela grundberättelse är att människor alltid har befunnit sig mellan två maktcentrum. I Bibeln beskrivs dessa genom två städer: Babylon och Jerusalem. Babylon är staden som symboliserar människans vilja till makt och att bli som gudar. Tornet som byggs är ursymbolen för människans önskan att klättra upp till gudarna. Berättelsen är en del av den omfattande beskrivningen av syndafallet i Första Mosebok. Jerusalem är, tvärtemot Babylon, staden där Gud kommer ner till oss. Han bor i templet och senare försonar han i Jerusalem hela skapelsen med sig själv genom Jesu död och uppståndelse.

I Uppenbarelseboken 17 och 18 döms och störtas Babylon. Och alla makthavarna som levt i lyx och köpmännen och sjömännen får se detta och gråter och klagar. I kapitel 19 och 21 däremot, kommer det nya Jerusalem ner från himlen till jorden, full av Guds härlighet.

Även i vår tid behöver Guds folk urskilja dessa två kraftcentrum så att vi hamnar rätt i vår bedömning av vad som är Guds rike och vad som i stället är människors egen strävan efter att bygga egna herravälden. Jerusalemkallelsen är att råda över jorden under Gud, och inte som i Babylon som om vi själva var gudar. När kristna ledare bygger maktimperium som mer liknar Nebukadnessars, kungen som intog Jerusalem, så har de släppt in Babylon i kyrkan.

Ingenstans i Bibeln blir mötet mellan de två städerna så tydligt som i Daniels bok. Staden Jerusalems problem var att hennes kungar under flera hundra år hade gett efter för Babylons vägar, redan innan babylonierna intog henne. Detta är en frestelse som Guds folk lever med än i dag. Vi riskerar att agera som babylonier, trots att vår kallelse kommer från Jerusalem, från den korsfäste och uppståndne Kristus. Templets och förbundets plats hade fått stå tillbaka för makthavarens egna ambitioner. Jerusalem hade blivit genomsyrad av Babylons strävan efter mänsklig makt. År 597 intas Jerusalem av babylonierna. Templet förstörs några år senare. En del av folket, däribland Daniel, hamnar i exil i Babylon.

Det är i detta tillstånd av att bo i någon annans land, som Daniels bok blir till. Här finns en tydlig vägledning för hur en kristen förhåller sig till dessa två maktcentrum. Daniel lever i en stad till synes helt under Babylons herravälde. Men själv är han del av den rest av Guds folk som inte glömt Jerusalem och förbundet: Att Gud är med sitt folk oavsett omständigheter. Även mitt i Babylon.

Likt Daniel kan också en kristen i dag ta med sig Jerusalem in i Babylon. Vi kan göra allt för att staden ska blomstra, och be till Herren för den. Dess välgång är vår välgång, som profeten Jeremia förmedlar i kapitel 29. Han förmår också att få stadens politiska ledare att se att det finns en annan väg än hänsynslös makt. Men det finns också gränser för vad vi kan bejaka i det som präglar staden. Daniel och hans vänner går hellre i en brinnande ugn eller i en lejongrop än att kompromissa om vem som är deras rätta kung och herre, som är värd deras tillbedjan.

Det babyloniska trädet i Daniels bok växer mot himlen och blir stort. Men det kommer inte att bestå. Däremot finns det ett annat träd som den människoson som Daniel profeterar om, nämner i Matteus kapitel 13. Det som börjar som det lilla senapsfröet som läggs i jorden men som växer sig så stort att himlens fåglar bygger bo där. Det trädet består.

Frida Park: Polarisering är inte alltid av ondo

Fröet är Jesus Kristus, kungen själv, som ger sitt liv för att uppstå till liv och växt i ett nytt Guds rike. Kanske ska din sommarläsning vara just Daniels bok i kombination med Matteusevangeliet och reflektion över hur du urskiljer Jerusalem från Babylon i vår tid? Bara så kan kyrkan bli delaktig i det Jesus, Jerusalems kung, gör när hans rike växer från lilla senapskornet som bär hans dna hela vägen ut i minsta gren.

Vi lever i en polariserad värld. På ledarsidan försöker vi återkommande guida i detta landskap. Som Guds folk handlar det inte om att välja mellan de poler som erbjuds i höger- och vänsterriktning. Där blir kyrkan lätt en fånge hos makthavare på samma sätt som hon tidvis var från Konstantin och framåt.

Kyrkans frihet från staten är något av det bästa som hänt henne. Det gör att Daniels bok tillsammans med hela Nya Testamentet blir mer begriplig än någonsin tidigare i Sveriges historia. Vår tid, där kyrkan är en minoritet i någon annans land, liknar helt enkelt mer den tid då dessa böcker skrevs.

Men det är ett grovt misstag att tänka att kyrkan nu blivit maktlös. I stället handlar det nu om att, likt Daniel, profetiskt urskilja vad som är den helt annorlunda riktning som Gud väljer. Och våga tala ut om detta till dem som har politiskt ansvar. Och än mer se att människosonens välde som aldrig tar slut, har blivit synligt i den seger han vann i ödmjukhet på ett kors, ut ur en grav i Jerusalems utkant och upp på en tron. Denna ödmjukhetens väg är också kyrkans i mötet med dem som styr.

Fortsätt prata om Babels torn, Lejonet av Juda och Guds lamm i kyrkan