En svensk tiger på hal is

Nu är Sverige "Europas tigerekonomi", enligt en självsäker finansminister Anders Borg. Tillväxten för 2011 blir 4 procent, och den förväntas accelererar upp till 6 procent, in i nästa år.I många företag snurrar hjulen allt fortare. 2009 känns avlägset, då bankerna pressades hårt och industrin gick på knä. Saab var döende tillsammans med sina underleverantörer och vi förberedde oss för en recession som i värsta fall skulle vara i decennier. Vi ska inte underskatta våra politikers arbete, inte heller folkets umbärande. Många har drabbats hårt av försämrade villkor, förlorat jobb och självkänsla. Den svenska tigern har rest sig. På skakiga ben. Men den har rest sig.Efter ett konferensdygn med ett tiotal företagsledare i medelstora tillväxtföretag kan jag konstatera att Anders Borgs optimism är relevant. Framför allt i it- och teknikbranschen, där man skriker efter arbetskraft. De som överlevde lågkonjunkturen har nu svårt att misslyckas, orderböckerna är stinna. Trots framgång märks en skavande osäkerhet. När vänder det igen? Vad händer utanför Sverige, i den globala värld som numera avgöra våra livsbetingelser? Tidigare europeiska tigerstater - som Irland och Baltikum - rasade på en kafferast. Högkonjunkturen blev till självsäkerhet som blev till högmod som blev till fall. Kan det undvikas? Bakom finansministern styrkebesked finns en växande oro. Bostadsbubblan har det redan talats om länge, och några varnar för en ny IT-bubbla. På den internationella arenan påminns vi om USA:s och Storbritanniens ekonomier som mest är att jämföras med schweizerostar. Londons politiker har kavlat upp ärmarna och börjat jobba. I Washington lånar man fortfarande pengar - av Kina.Och just Kina är det stora molnet. Det tog britterna 70 år att industrialiseras. Mittens rike behövde endast 26 år för att nå samma nivå. Endast ett förödande inbördeskrig kan hindra Kina från att bli världens supermakt. På alla områden. Vad betyder det, ekonomiskt, militärt, miljömässigt, religiöst? Den europeiska tigern tycks utrotningshotad.Så långt skulle denna artikel kunna vara införd i Dagens industri, Svenska Dagbladet eller Göteborgsposten. Nu byter vi delvis perspektiv. Oro är något djupt mänsklig, och på ett personligt plan lägger vi ner mycken möda på att våndas. Ofta i onödan. I en uppgift utan källhänvisning sägs det att:40 procent av vår oro gäller sådant som aldrig kommer att inträffa. 30 procent handlar om saker som redan inträffat, som är för sent att rätta till. 12 procent kommer från andras kritik, oftast osanna påståenden. 10 procent rör vår hälsa, som sällan blir bättre av oro och stress. Återstår 8 procent av riktiga problem.I ett samhällsperspektiv är oron en större utmaning. När tidningen Dagen för ett antal år sedan samtalade med ledningar i 26 svenska kommuner var det just "Oro för framtiden" som toppade utmaningarna. Därefter kom "ensamhet" som ett stort bekymmer, följt av "utanförskap".Det känns som en alltför märklig tillfällighet att kristen tro har svar på alla dessa utmaningar. Inte i små portioner, utan i stora lass. Det kallas hopp, och är ett av de starkaste budskapen i Bibeln: Känn ingen oro! Ge inte upp! Räta på ryggen! Var inte rädd! Du är älskad! Livet har en mening! Det finns en framtid! Gud vill dig väl! Jesus älskar och förlåter! Kom igen! I veckan blev vi åter påminda om hoppets kraft i den fantastiska berättelsen från Orust om den lilla 7-åriga flickan som hamnade i vattnet dagen före julafton. Henrik Svensson fick vara prästen som förmedlade hopp och tröst till familj och vänner. Vilken glädje när flickan visade sig överleva, till synes utan några men. Hoppet är en kraft för liv och död. Och detta hopp är kärnan av kristen tro. Den svenska tigern må vara lika stolt som Anders Borg, men benen är skakiga och isen hal. När oron kommer - för det gör den - måste Guds folk vara rustade till tänderna. Med tro, kärlek och hopp!