Den politiska polariseringen
pressar många pastorer 

Mötesledaren gick upp i talarstolen för att leda förbönen för vår värld. När hon kom till konflikten i Mellanöstern var det uppenbart att hon kämpade med att hitta de rätta orden. Hon anade att om hon uttryckte för stor sympati med Israel skulle några höja på ögonbrynen. Om däremot de lidande på Gaza inte fick nog med uppmärksamhet blev andra inte bara besvikna utan riktigt upprörda. Församlingslivet kan vara polariserat.

Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

I Dagens pastorsenkät som gjordes i höstas frågade vi om pastorerna även i församlingen märkte av polariseringen som sägs prägla vår tid. 18 procent sade att de i hög grad gör det, ytterligare 54 procent märkte av den i viss mån.

”När jag lyssnar till församlingens medlemmars tankar kring exempelvis Israel/Palestinakonflikten märker jag att man har svårt att acceptera att andra kan tycka på ett annat sätt.” Så skriver en troligtvis lätt förtvivlad pastor i ett fritextsvar och fortsätter:

Så många av Sveriges pastorer använder AI när de förbereder predikan

”Även kring samkönade relationer finns en stor spännvidd. […] Men det är svårt för många att acceptera denna spännvidd. Det är också svårt att vara pastor när man vet att spännvidden finns, och tycker att den måste få finnas, men när röster höjs för att vi måste stå enade och tycka lika.” 

För de pastorer som säger att de i hög grad lever mitt i trycket av polariseringen tär detta säkerligen på krafterna. Men att det inte ens är en av fem som säger så, är också ett tecken på att problemet med starka fronter och åsiktsskillnader inte är så utbrett kring kyrkkaffeborden som många kanske tänker.

Evangeliska Frikyrkan (EFK) sticker ut som det sammanhang där flest pastorer tydligt märker av polariseringen. Vad det beror på kommer inte fram i undersökningen. Men EFK-kongressens beslut 2020 om att ta ett helhetsgrepp på en av de frågor som pastorerna benämner som mest polariserande – HBTQ – kan med stor sannolikhet vara ett av skälen. Det har gjort att de flesta församlingar har tvingats ta i frågan. Baksidan kan mycket väl vara att polariseringen därför också märks mest i EFK.

Polarisering känns också av mer i större församlingar än i mindre, och i städerna mer än på landsbygden. När 50 procent av pastorerna på landsbygden inte märker av polariseringen, svarar enbart 23 respektive 21 procent i städerna och storstäderna detsamma.

Detta innebär dock inte att meningsskiljaktigheterna måste vara större inom just EFK, i större församlingar och i städerna. Det kan lika väl handla om att de i större grad kommit till ytan här.

Splittring mellan församlingsmedlemmar är inte en ny utmaning. Till församlingen i Korinth skriver Paulus i inledningen av det första brevet: Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: "Jag hör till Paulus", eller "Jag hör till Apollos", eller "Jag hör till Kefas", eller "Jag hör till Kristus".

Genom brevet blir det tydligt att Paulus inte är rädd för att ta upp de frågor som skapar oreda i församlingen. Men mitt i detta ger han en skarp varning för ofördragsamhet och strid, som om de lever kvar i sin gamla natur och inte bygger på den grund som Kristus är. 

Han uppmanar sina vänner att följa den väg som är överlägsen alla andra: Kärlekens väg, som Paulus klär i de vackraste och mest utmanande av ordalag i det berömda kapitel 13.

Lösningen är med andra ord inte att lägga locket på och låtsas som att allt är frid och fröjd. Snarare kan det vara att skapa former för mogna samtal i svåra frågor. Och låta det ske i bön om att Den helige Andes gåvor och frukt ska få genomsyra samtalen, så att vi bättre kan urskilja Guds väg och stå samman i missionsuppdraget. Fast vi inte väljer våra ord på samma sätt när vi ber.

Öyvind Tholvsen: Sluta tänk att konflikt är farligt