Susanna Birgersson:
Slutade Woody Allen att tänka någon gång på 00-talet?

Jag minns när jag satt i min etta i en mellansvensk stad och tittade på inspelade debatter mellan kristna apologeter och fräna nyateister som Christopher Hitchens och Sam Harris. Det är drygt 15 år sedan. Ateisterna vann alltid kändes det som, det var i alla fall de som rev ner applådåskorna.

Susanna Birgersson Susanna Birgersson

Frilansskribent, skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.

Mycket har hänt sedan dess. Det är inte nödvändigtvis ateisterna som får publikens jubel längre.

Jag lyssnar på den världskände statsvetaren Charles Murray, han som bland mycket annat skrivit den banbrytande boken Coming apart (2012). Nu berättar han om sin nyfunna tro och den bok som publiceras inom kort: Taking religion seriously. Murray säger att han till skillnad från sin fru saknar den där religiösa sensitiviteten som skapar andlig resonans och religiösa erfarenheter. Han är inte någon särskilt andlig människa, han upplever inte någon närvaro, känner inte att Gud nog finns när han tittar på stjärnorna eller ser in i sitt nyfödda barns ögon.

Jag fattar precis för jag är likadan.

Charles Murray etablerade sig som forskare under en tid när akademien betraktade religion och kristendom som något totalt irrelevant. Han var aldrig fientligt inställd, bara ointresserad. Men tack vare att hans fru Catherine blev kristen, kände han sig tvungen att ta religionen på allvar. Han kunde inte fortsätta att vara likgiltig när nu den kvinna han respekterade mer än alla andra – inte minst för hennes intelligens – menade sig ha funnit meningen med livet. Men han var tvungen att gå sin egen väg till tron: evidensens, rationalitetens och logikens väg.

Det faktum att det existerar liv grep tag i honom. Chansen att förutsättningarna efter Big bang skulle ha kalibrerats på ett sådant sätt att liv kunnat uppstå är så fruktansvärt liten. Det var lättare att tro på en intelligens bakom universum än att fortsätta tro på den intelligenslösa slumpen. På samma sätt tog han sig an Bibeln och fann att evangelisternas skildringar av Jesu liv och död och uppståndelse är mer trovärdiga än det mesta som skrevs för tvåtusen år sedan.

Nyligen hörde jag en intervju med regissören Woody Allen där han sa att det inte fanns något som pekade på att det skulle finnas en Gud. Så kan man nog bara säga om man slutade tänka någon gång på 00-talet, då när det var fullständigt självklart att normalbegåvade människor inte tror på Gud.

Den uppenbara orimligheten i att något har uppstått av sig självt och sedan av sig självt har justerats så perfekt att detta något kunnat frambringa liv och medvetande, måste naturligtvis inte leda till en gudstro. Det kan också leda till vilda spekulationer om parallella universum, så kallade bubbeluniversum, vilket tydligen är vetenskapens bästa gissning för närvarande. Är det inte rätt komiskt att det så länge har varit de som tror på en skapare som ansetts ha huvudet uppe i det blå ..?

Det Charles Murray gör är mycket viktigt. Han talar till alla dem som likt honom själv inte nödvändigtvis känner att det måste finns något bortom den materiella verkligheten. Han visar att om man börjar ställa rationella frågor om existensen så är det inte irrationellt att se ett medvetande bakom varat, tvärtom. Som psalmisten säger: ”Himlarna förtälja Guds ära och fästet förkunnar hans händers verk ...”

Stora delar av västerländsk kristenhet är så rädd för att verka knäpp och vetenskapsfientlig att Gud som Skaparen ofta reduceras till symbolik och poesi så att tron blir något som bara berör den etiska och mellanmänskliga dimensionen här och nu. Men om Gud inte är alltings upphov så är han ingenting, då är han faktiskt inte alls.

Susanna Birgersson: Farligt att ställa frågor om prideflaggan