Val i Norge: Från mitten till mörkblått – KrF:s avgörande vägval

På måndag går norska medborgare till valurnorna för att rösta fram sina nya stortingsrepresentanter och avgöra vilka som ska bilda regering de kommande fyra åren. De flesta opinionsmätningarna har länge pekat på en fortsatt rödgrön regering under Jonas Gahr Støres ledning. Men tidigare denna vecka kom en mätning gjord för TV2 som visade på dött lopp mellan blocken. 

Öyvind Tholvsen

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

I tisdags visade dessutom skolvalen på en solklar majoritet för en borgerlig regering. I Norge är det därför ingen tvekan längre: Det finns en mycket stark konservativ politisk trend bland unga. Alla partier på vänstersidan backar. Tre av fyra partier på högersidan går framåt. 

NRK:s kommentator Tone Sofie Aglen frågar sig: ”Vart tog Greta Thunberg-generationen vägen? Det var ju de som skulle rädda klotet vi har förstört åt dem. Vi har haft en föreställning om att ungdomarna var gröna och radikala. Plötsligt var de mer konservativa än sina föräldrar.” Det är främst Fremskrittspartiet (Frp) och Moderaternas systerparti Høyre (H) som växer i skolvalen. Men också Kristelig folkeparti (KrF) går framåt bland gymnasieeleverna jämfört med för fyra år sedan.

Interna Tidökritiken: ”Om det kokar i M kan du tänka dig hur det är i KD”

Lågkyrkliga väljare från de många lutherska bönhusrörelser och frikyrkorna har genom åren i stor grad slutit upp bakom sitt KrF. Partiet hade sin storhetstid kring millennieskiftet. Teologen Kjell Magne Bondevik (KrF) blev till och med statsminister under sammantaget sju år. Han lyckades med det samma som Alf Svensson (KD) gjorde i Sverige, att appellera brett med en kristdemokratisk politik. Sedan dess har partiets popularitet dalat för att nå sin lägsta nivå sedan andra världskriget i de två senaste valen. De klarade inte ens fyraprocentspärren 2021 och fick därför endast tre mandat i Stortinget.

Valet den gången föregicks av en ödesmättad partistämma 2019 då KrF med knappast möjliga marginal valde att stå kvar på högersidan i norsk politik. Den minoritet som ville att partiet skulle byta till den rödgröna sidan har sedan dess känt sig mer eller mindre hemlös. De ville i stället stödja Arbeiderpartiledaren Gahr Støre, som likt Sveriges statsminister är gift med en präst och därtill har en uttalad tro. Centrum, det vi i Sverige kallar som ”mitten”, som länge var en kraft i norsk politik och gav på sin tid Bondevik statsministerposten, hade tömts på partier. Nu tömdes dessutom också KrF på sympatisörer. Fyra partiledare på fem år gjorde inte saken bättre. Länge låg partiet därför långt under tre procent i opinionsmätningarna.

Men sedan, som en blixt från klar himmel, lyckades partiet bli det stora samtalsämnet i norsk politik. På sin stämma i april i år beslutade KrF att gå in för att förslå ett förbud mot att hissa prideflaggan på norska skolgårdar. Motståndet i medier var massivt. Även inom partiet vädrade många sitt missnöje. Icke minst de som sörjde förlusten i vägvalet 2019.

I en mätning gjord för Nettavisen visade det sig dock att var tredje norrman stödde KrF:s förslag. Bland dem var många ur den värdekonservativa lågkyrkligheten i Norge på Sør- och Vestlandet. Och plötsligt steg KrF i opinionen och var nu i mätningar gott över spärren på fyra procent. När resultaten från skolvalen bryts ner syns det tydligt hur KrF har en markant framgång på de många kristna gymnasieskolor med nationella intag med mestadels kristna elever. Kärnväljarna tycks vara tillbaka.

KD-politiker avgår efter inlägg om Pride

Flera har dragit paralleller mellan Ebba Buschs sätt att leda Kristdemokraterna och Dag Inge Ulsteins sätt att leda KrF. Detta är en analys med flera brister. Visst står båda två för en liknande linje i synen på Israel och Gaza. Båda lyfter fram familjepolitiken och båda argumenterar från en kristdemokratisk grund. Men Busch går gärna i Pridetåg, något Ulstein avstår från. KrFs tydliga markering för en restriktivare abortpolitik är också långt från vad KD driver i dag. Ulstein har inte ropat på hårdare tag i kriminalpolitiken. 

Ulstein har inte heller samma medieframtoning som Busch, och har inte alls samma karisma som henne. Hans profilfråga utöver familjepolitiken har något överraskande varit motståndet mot förmögenhetsskatten. Samtidigt har partiet mottagit miljontals kronor från flera kända norska storföretagare. Kritiken har självklart blivit att KrF har låtit sig köpas av norska miljardärer.

Om det skulle bli en borgerlig regering kan utmaningarna komma att torna upp sig för KrF. I de senaste mätningarna balanserar partiet på spärren. Och allt tyder på att Fremskrittspartiet blir det klart största borgerliga partiet. Liberalernas systerparti Venstre måste klara spärren. Och frågan är om Høyre kommer att bli tillräckligt stora för att Erna Solberg kan göra anspråk på statsministerposten. Hon utmanas av Sylvi Listhaug (Frp) som onekligen har en stark förhandlingsposition efter Solbergs (H) stora förtroendeförluster efter hennes mans omdiskuterade aktieaffärer under tiden hon var regeringschef.

Ny abortlag klubbad i Norge – gränsen höjs till vecka 18

En borgerlig regering kommer att ha sin tyngdpunkt långt mer till höger än någonsin i norsk politisk historia. Frågan blir vilken roll KrF får denna gång. Under cirka 11 av 12 år i regering har de haft biståndsministern, i motsats till i Sverige där KD efter Alf Svenssons dagar lämnat all utrikespolitik till moderata ministrar. Fremskrittspartiet vill likt SD i Sverige, drastiskt skära ner på biståndet. Med för stora eftergifter i viktiga värderingsdrivna politikområden blir frågan om Ulsteins KrF kommer att gå samma öde till mötes som Buschs KD. ”Kristen” riskerar att förknippas med mörkblått. Blir de återigen en miniputt som mister sitt politiska inflytande därför att de inte längre har kvar vare sig några kärnväljare eller en tillräckligt stor bredd?

En stor grupp kyrkliga väljare riskerar även i Norge att bli vilsna om partiet med ”Krist” i namnet i och med en högerregering, tvingas stå upp för hårdare tag på hemmaplan, uppluckring av asylrätten och minskat globalt engagemang för en rättvisare värld, vilket Fremskrittspartiet driver. Många kyrkliga väljare har trots allt genom åren trivts bäst i det nu så övergivna ”mitten”, och som förut frimodigt kallades ”centrum” i norsk politik. Många kyrkliga väljare känner sig vilsna när polerna blivit dominerande och centrum i princip är borta. 

Att partiet gjorde att blått vägval 2019 är uppenbart. Frågan är hur mörkblått KrF tvingas bli om det blir en borgerlig regering efter det norska valet nu på måndag. 

Lewi Pethrus yngsta barn Liljen fyller 100 år i dag