Var är de muslimska debattörer som kräver ett demokratiskt islam?

Varför har islam så mycket allvarligare problem än någon annan världsreligion?

Och: Varför diskuteras inte detta intensivt och offentligt av muslimer åtminstone i de ickemuslimska länder där sådan diskussion är tillåten?

Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Nyligen släpptes en svensk översättning av ”Halvmånens fall – Fundamentalismens konsekvenser för den muslimska världen” av förlaget Fri tanke. Boken är skriven av den nederländske sociologen och professorn Ruud Koopmans och är en isande genomgång av den verklighet som så många av världens muslimer lever under: diktatur, bristande religionsfrihet, terrorism, systematiskt förtryck av kvinnor och hbtq-personer, förföljelse av oppositionella, fattigdom …

Så är ”Halvmånens fall” en ilsken islamkritisk pamflett? Verkligen inte, teserna som Koopmans framför i boken är minst av allt islamofobiska. De kan sammanfattas så här: 

De muslimska områdena var på flera områden länge överlägsna eller åtminstone lika framstående som det vi för enkelhets skull kan kalla ”väst”: kulturellt, militärt, ekonomiskt, toleransmässigt, vetenskapligt … Men i dag är den muslimska världen kraftfullt på efterkälken. Orsaken är inte religionen i sig – den kan som alla religioner påverkas och förändras – utan fundamentalismen som tagit sitt grepp om den.

Till stor del består ”Halvmånens fall” av statistik som bekräftar det mörker som omsluter människorna i de muslimska diktaturerna och autokratierna. Några exempel:

Medan världen demokratiserades föll folkstyret tillbaka i de muslimska staterna. Åtta av de tio länderna med värst religiös förföljelse är muslimska. Slaveriet levde och frodades i den muslimska världen i många årtionden efter att den försvunnit i ”väst”. Av de 20 länderna i världen med högst nivå av könsdiskriminering är 16 muslimska. Homosexualitet är fortfarande belagt med dödsstraff – dödsstraff – i tio muslimska länder. 

Över 80 procent av alla dödsoffer för terrorism mellan 2011 och 2020 skördades i de delar av världen där muslimer utgör en befolkningsmajoritet. Av de tio länder där kristna förföljs som värst är islamismen orsaken i åtta.

Och så vidare.

Busch: Islam måste anpassa sig till Sverige

Ruud Koopmans lägger också stor kraft på att avvisa de förklaringsmodeller som ofta lyfts fram i dessa sammanhang: islams problem beror på västs kolonialism och förtryck, det handlar inte om religiösa/kulturella faktorer utan materiella som fattigdom och så vidare. 

Sådant kan spela in, men man kan konstatera att genom att ständigt fokusera och lägga skulden på andra kommer ett tunnelseende som gör en blind för de större och viktigare sammanhangen, de som utspelas utanför skygglapparna.

Vad gäller den västliga kolonialismen konstaterar Koopmans till exempel att de muslimska länder som koloniserades längst, som Indonesien och Gambia, är mer demokratiska och fria än övriga – de västliga upplysningstankarna slog rot också där. 

Dessutom var muslimska nyckelländer som Iran, Turkiet och Saudiarabien aldrig koloniserade. Och det största och klart mest långvariga koloniala imperiet i Mellanöstern, Osmanska riket, var starkt muslimskt.

I det fria väst finns alla förutsättningar att lägga grunden för ett demokratiskt, öppet, ickeförtryckande islam. Men diskussionen är fastlåst i skyttegravar. ”Islamkritikerna” avskyr religionen och är övertygade om att den i sig är en monolit som aldrig kan förändras. De promuslimska rösterna anser sig ofta vara ständiga offer för fördomar och islamofobi och lägger all skuld utanför religionen.

Koopmans förslag på lösning är något av ett alexanderhugg. Han menar alltså att det inte är islam i sig som förhindrar utvecklingen. Det är fundamentalismen. Det odemokratiska. Det förtryckande. Det som sätter likhetstecken mellan stat och religion, det som med saudiska och iranska resurser pumpas ut till moskéer och grupper över hela världen. Det som med pengar och våld hindrar ett annat islam från att få fäste ens i den demokratiska värld dit så många muslimer flytt – inte minst för att slippa förtryckas av andra muslimer.

Steven Crosson: Det får inte finnas någon tolerans mot intoleransen

Man kan tycka att kristna borde hålla sams i ekumenisk enhet och kärlek och inte bråka så mycket offentligt. Jag tycker det själv. Samtidigt är förekomsten av (visst) bråk just en av kristendomens stora styrkor. Vi kan frimodigt diskutera våra meningsskiljaktigheter och tolkningar av Jesu budskap. Vi kan visa på olika sätt att leva i Kristus utan att behöva frukta för våra liv och vår frihet. Och inte minst: Vi kan numera ta emot kritik av ickekristna utan att kräva deras huvud på ett fat.

Kanske förs liknande diskussioner om islams politiska utveckling på ställen där jag inte vistas. Jag har i alla fall svårt att se den bedrivas i våra största tidningar av muslimska svenska profiler. Här tar debatten inte fart. Antingen skriks det högt om islamism och islamofobi, eller så mumlas det i någon bisats. 

Det är synd, och det gör att det är svårt att befria sig från tanken att muslimska debattörer inte vill, eller vågar, kliva fram för att försöka utveckla sin religion till det bättre, vrida den ur diktatorernas och förtryckarnas händer.

Ett annat intryck som består efter att jag läst ”Halvmånens fall” är hur många miljoner människor som lider under status quo. De förtryckta massorna i Iran, Saudiarabien, Afghanistan och de vulgärt rika oljeemiraten. Kvinnor, hbtq-personer, kristna, minoritetsmuslimer, dissidenter, ateister – de får alla föra sin kamp mer eller mindre i tysthet. 

De kan inte ens lämna sin religion utan att riskera livet.

För en kristen borde det vara självklart att stå upp för förföljda muslimer – och för religionsfrihet, oavsett vilken religion man bekänner sig till. Lika självklart kunde det gärna få vara för muslimer att stå upp för kristna som vill leva sin tro, och vittna om den, i muslimska länder.

Lars Adaktusson: Syriens kristna har skäl att känna oro