Ledare

Därför behöver kyrkans
ledare tiga ibland

Öyvind Tholvsen: Kan kyrkan bli ett föredöme i krishantering?

I både Pingstkyrkan i Linköping och Equmeniakyrkan får ledarskapet hantera utmaningar i arbetsmiljön.

Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Vad kan vi förvänta oss av ett ansvarsfullt ledarskap i kyrkliga sammanhang när en kris uppstår som berör anställda? Flera större pingstförsamlingar har under senaste åren fått hantera olika sorters svåra situationer.

Senast kunde vi läsa om Pingstkyrkan i Linköping där ledarskapet har beslutat att omplacera sin ungdomspastor. I stället för pastorala uppgifter arbetar han numera med praktiska uppgifter på konferens- och retreatgården Nya slottet Bjärka-Säby som församlingen äger. Tobias Guldstrand som är vice ordförande i församlingens styrelse är mycket sparsam med att kommentera skälen bakom.

Även i Equmeniakyrkans samfundsledning finns det allvarliga arbets­miljöproblem som kyrkostyrelsen nu har att hantera. Detta bekräftar Mats Carlsson, huvudskydds­ombud inom Equmeniakyrkan för fackförbundet Vision, för Dagen. Utan att nämna namn uppger han att en del av den kritik som förts fram till samfunds­ledningen handlar om ledarskap.

I kyrkliga sammanhang gör alltid nyheter om kriser, samarbetssvårigheter och arbetsmiljöproblem extra ont. Vi vet att många har högre förväntningar på kristet ledarskap eftersom ribban för etiken är hög. Helt rimligt. Sorgen blir därför också djupare när vi i kyrkan misslyckas med att leda och samarbeta.

Detta är en viktig ingång i bedömningen av själva krishanteringen av ansvarig ledning.

Det ger faktiskt anställda ett visst informationsövertag gentemot sin arbetsgivare.

Som nämnt är informationen som styrelserna ger i båda fallen ytterst knapphändig. Här finns i mångas tycke en inneboende krock. I en församling är det församlingsmötet och årsmötet som är högsta beslutande organ. I många fall är det också dessa som har beslutat att kalla en pastor. I Equmeniakyrkan är det kyrkomötet som utser kyrkoledare.

Kan då en styrelse besluta att avsätta eller omplacera en av kyrkan eller församlingen vald ledare? Kan den dessutom göra det utan att utförligt redovisa skälen? Här måste frågan besvaras med ett entydigt: ja.

Det är en klok och god ordning att församlingen beslutar om kallelse av pastor. Det rimmar väl med många frikyrkors så kallade kongregationalistiska syn på församlingen som det högsta beslutande organet.

Det ger också den anställde en trygghet i att det finns ett förtroende för henne eller honom. Kyrkan är helt och hållet en förtroendebransch. Det räcker inte att en styrelse eller församlingsledning gör antaganden och gissningar om huruvida församlingen har förtroende för den som ska vara församlingens andliga ledare. Församlingen bör tillfrågas när en ny pastor ska anställas.

Det räcker inte heller för pastorn att få femtio eller sextio procents ja från församlingen. Inte ens två tredjedelar skulle många anse är nog. Tre fjärdedelars majoritet börjar närma sig, men inte för alla. Förtroende är grundmuren för allt och soliditeten i denna är helt avgörande. Var gränsen går i procent är naturligtvis en teoretisk och knappast mätbar fråga, men nog väl värd för en pastor och ett ledarskap att fundera över.

Om det förtroende som en gång gavs börjar svikta, är det angeläget att hantera detta på ett genomtänkt sätt. Vilket gäller både från ledningens sida och från den anställdes.

När så sker måste församlingen överlåta alla beslut till det ledarskap som hon har utsett. Det är oansvarigt att redovisa en komplex kris till en större grupp människor. Det kommer med stor sannolikhet att förvärra situationen ytterligare för alla parter. Det är självklart klokt av en ledning att låta externa aktörer medverka genom exempelvis arbetsmiljöutredningar eller att i efterhand utvärdera ledningens agerande så man kan dra lärdomar inför framtiden. Men beslutet bör ske i ett slutet styrelserum.

Att frågan helt ligger på styrelsens bord handlar också helt enkelt om att följa de regler för arbetsgivare som arbetsmiljölagstiftningen och arbetsmarknadens parter har skapat. Dessa ger ganska tydliga ramar för hur man ska hantera ärendet. Här regleras också vad man får säga offentligt om bakgrunden till fattade beslut om exempelvis omplacering, avsked eller innehållet i en överenskommelse som kanske innebär uppsägning av en anställd.

Det är därför Tobias Guldstrand i Linköpings pingstförsamling, precis som George Olvik, kommunikationsansvarig för Equmeniakyrkan är så knapp­händiga med att ge kommentarer. Arbetsmiljölagen hindrar dem. Skulle de strunta i detta skulle styrelsen kunna bli skadeståndsskyldig gentemot den anställde.

Om detta skulle gälla förtroendet för dig på din arbetsplats skulle du nog vara väldigt glad för att ledningen inte öppet berättar om en infekterad situation där du på något sätt varit inblandad. Detta är inte tystnadskultur. Det är att bevara alla drabbades integritet och att skademinimera.

Skyldigheten att hårt begränsa informationen om en svår arbetsmiljösituation åligger däremot inte den anställde i samma utsträckning. Det ger faktiskt anställda ett visst informationsövertag gentemot sin arbetsgivare. Men här behöver en anställd vara mycket varsam med att använda sig av sitt övertag.

Varför? Därför att hon eller han lever i just en förtroendebransch. Och det räcker att den anställde förlorar tjugo eller trettio procent av församlingens förtroende för att grundmuren ska brista. Fortsatt tjänst i församlingen kan bli omöjlig.

När detta är sagt bör det också sägas att det skulle vara välgörande att än mer diskutera hur man bättre kan hantera krissituationer likt dessa inom kyrkan. En församlingsledning behöver vara väl insatt i arbetsmiljöfrågorna. Det är mycket bra att numera både arbetsgivare och arbetstagare erbjuds stöd av arbetsgivarorganisationer och fackförbund.

Går det att skapa ännu bättre ordningar just i kyrkliga miljöer för hur vi hanterar konflikter och kriser? Finns det sätt att ge församlingen bättre förståelse för vad ledningen och alla anställda varit igenom? Hur kan jag som pastor agera för att både bevara min själ och en framtid som pastor med ett brett förtroende i denna eller i en annan församling? Och hur ser ett gott försoningsarbete ut i efterdyningarna av svårigheter som varit?

För kriser och samarbetssvårigheter kommer fortsätta finnas inom kyrkor och samfund. Och tänk om kyrkorna blev kända för att hantera förtroendekriser på sätt som också förverkligar försoning och samtidigt öppnar goda vägar vidare för dem som berörts.