En gemenskap att dö för?

Enligt World Value Survey är Sverige ett av världens mest individualistiska länder. Vi har svårt att leva i nära relationer. I filmen The Swedish Theory of Love hävdar den polske filosofen Zygmunt Bauman att en förklaring till detta är att vi har tränats till självständighet och oberoende. Stämmer det? Är vi världens ensammaste folk? Gäller detta också frikyrkan, som en gång var en stark folkrörelse som formade livskraftiga lokala gemenskaper där tron delades runt middagsbordet, vid bibelläsning och i mötet med grannarna? Faktum är att församlingar krymper. Läggs ner. Svensken står ensam, och individualismen är påtaglig även i församlingarna. Hur ser väg framåt ut?