Det är väl väldigt bra att mänskligheten, i alla fall i vissa avseenden, har blivit mer upplyst och inkluderande. Barn som gärna läser böcker författade före 2000-talet kommer oundvikligen upptäcka att vissa ordval, karaktärer och berättelser inte stämmer överens med nutida normer och värderingar. Det borde naturligtvis inspirera föräldrar och lärare till viktiga samtal om värderingar och människosyn. Inte till att klåfingriga revisionister får för sig att uppdatera böckerna och radera allt som inte passar in i rådande åsiktskorridor.
Syftet är säkert vällovligt. Men det leder alldeles fel. Senaste exemplet på ängslig revidering har författaren Roald Dahls verk råkat ut för. Som SvD skrev 20/2 har formuleringar kring vikt, utseende, våld, genus och etnicitet omformulerats. Författarens böcker har sålts i 300 miljoner exemplar. Dahl är inte okontroversiell, han har bland annat gjort antisemitiska uttalanden som hans familj senare bett om ursäkt för. Men Salman Rushdie, författare till Satansverserna, har helt rätt i att detta handlar om ”absurd censur”.
Men censur är inte det enda problemet. Vad säger det om samtiden att den strävar efter att skapa en tillvaro så tillrättalagd att minsta skav ska elimineras? Och hur påverkas barnen som tvingas växa upp i denna bomullsomgivning?
Vi kan inte rensa bort allt som någon någonsin kan bli kränkt av. Vi måste ge dagens unga självkänsla nog så att de klarar en kränkning. Nej, att skriva om böcker och historien, det är något samtiden bör avhålla sig ifrån.
