Ett barn med vapen är först och främst ett barn 

Minns ni hur det var att vara tretton år? Ett barn på väg in i puberteten. Kanske har man inlett sitt första tonårstrots och söker efter identitet, språk och mening. 

Frida Park

Opinionsredaktör på Dagen

Som Sune vars kärlekskaos och tonårsnervositet vi läser om i böckerna av Anders Jacobsson och Sören Olsson. Eller Anne Shirley som just fått besked om att hon efter åren på barnhem får stanna på Grönkulla. Eller Harry Potter som efter ett plågsamt sommarlov hos kärlekslösa och grymma släktingar äntligen får återvända till kamraterna på Hogwarts. Böckerna erbjuder igenkänning om att vara 13 år: fortfarande barn, men på gränsen till vuxenlivet.

Men aldrig såg vi framför oss att en av dessa fiktiva 13-åringar skulle kunna dömas till fängelse. Handen på hjärtat, inte heller såg vi att ett barn, kanske under hot eller löfte om status eller pengar, skulle plocka upp ett vapen och skjuta omkring sig en oktobernatt i Gävle. Inte såg vi att vi skulle behöva tacka Gud för att det ”bara” blev sex skadade. 

Som journalisten Diamant Salihu sa i SVT: Det är ett under att det inte blev ett massmord. 13-åringar som begår så grova brott må låta som surrealistisk dystopisk science fiction, men är tyvärr svensk verklighet av i dag.

Regeringen har helt rätt i att den situation Sverige befinner sig i är exceptionell. Gängkriminella rekryterar och utnyttjar barn för unga för fängelse till att utföra de grövsta brotten – sprängningar, skjutningar och mord. Att täppa till gängens rekryteringar är en av bevekelsegrunderna till förslaget om att sänka straffmyndighetsåldern till 13 år som M, KD, L och SD nu lägger fram.

Man kan både förstå och instämma i att det måste till exceptionella åtgärder för att vända utvecklingen. Men inte till vilket pris som helst. Barnrättsorganisationer, polis, domstolar och åklagare har kritiserat den utredning som föreslog 14 år som ny straffmyndighetsålder. En sådan ändring går emot forskning, erfarenhet och internationella konventioner. Ändå vill regeringen sänka åldern ytterligare under en femårsperiod för särskilt grova brott. Och fort ska det gå.

Att dagens krisartade situation kräver skyndsamhet är inte konstigt. Men att hasta igenom enorma och icke konsekvensutredda förändringar till 1 juli nästa år sätter hela systemet under press. Det är viktigt att lyssna in den kraftiga kritiken, bland annat från 26 åklagare på DN Debatt, och åtminstone säkerställa att barnen tas emot på ett människovärdigt och hållbart sätt. På fängelserna måste de kunna få utbildning, tydlig rehabilitering, verksamhet anpassad till deras behov. 

Men handlar brådskan också om att det inte långt efter juli stundar ett val?

Redan har flera viktiga ändringar genomförts: sekretesshinder mellan skola, socialtjänst och polis har äntligen rivits. En ny, mer förberedande, socialtjänstlag finns på plats. Men den förändring som nu föreslås handlar till syvende och sist om människosyn.

I Tidöpartiernas debattartikel i Expressen (10/9) är regeringens prioritet uppenbar och återkommande: de ”skötsamma svenskarna”. Om 13-åringarna som i dag tvingas till att skjuta, spränga och mörda i framtiden ska tillhöra den kategorin kan man inte enbart se dem som gärningspersoner.

Det är viktigt att stoppa nyrekryteringen och tidigt bryta barns kriminella livsstil. Liksom att de i mån av ålder och mognadsgrad får ta ansvar för sina brott. Men förslaget om att kunna döma barn till fängelse kommer inte åt roten till problemen – det som gör att barn över huvud taget hamnar i riskzonen för utanförskap och kriminalitet. 

Barnen används av grovt kriminella som förbrukningsvaror utan människovärde. För det finns inga snabba lösningar, däremot krävs mer av förebyggande åtgärder och långsiktigt arbete av ett helt samhälle.

Sune var tretton. Anne på Grönkulla var tretton. Ska vi nu fängsla deras jämnåriga? Vi kan inte rädda ett trasigt samhälle genom att tappa bort vår människosyn. Och ska vi ha en chans måste vi inse och utgå ifrån att såväl barnet framför som barnet bakom automatvapnet är brottsoffer som förtjänar upprättelse och nya livschanser. Ett barn med vapen är först och främst ett barn.

Frida Park: Sverige behöver fler exempel som kyrkorna i Jönköping