Stat och kyrka: en skilsmässa som aldrig blev av

Det är i år ett kvarts sekel sedan Svenska kyrkan fick ett förändrat förhållande till staten. Sverige har fått en ny frikyrka, jublades det, icke minst i de ekumeniska mötena. Svenska kyrkan hade äntligen släppts loss. I alla fall tänkte och trodde vi så. Men detta var inte mer än en sanning med stora modifikationer. Och i åren efteråt har detta blivit allt tydligare. Sverige har fortfarande en statskyrka.

Öyvind Tholvsen

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

Men visst: Förändringarna som skedde i lagstiftningen inför tusenårsskiftet gav samfundet klart större frihet och självbestämmande i viktiga frågor. En stor del av det ekonomiska stödet till Svenska kyrkan genom årliga beslut i statsbudgeten försvann till fördel för en avgift som går mer eller mindre direkt till kyrkan. Nu fick hon själv också utse sina biskopar.

Men modet att göra Svenska kyrkan till en ”frikyrka” hade inte vare sig politiker eller kyrkans egna företrädare. Det var nog aldrig heller helt avsikten. Sverige har fortfarande en lag om Svenska kyrkan. Det betyder att riksdagen har beslutat att det ska finnas ett evangelisk-lutherskt trossamfund i Sverige som ska vara en öppen folkkyrka.

Det är också anmärkningsvärt att en sekulär stat ger en av sina kyrkor ett uppdrag, som visserligen är teologiskt genomtänkt och hållbart, ja nästan lite fromt: ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.”

Men det är inte oproblematiskt. Det uppdraget ska självklart aldrig komma från någon annan än kyrkans egen herre: Kristus själv. Förutom statskyrkor då, som alltid arbetat med en dubbel ansvarslinje. I sina bekännelseskrifter har Svenska kyrkan sitt uppdrag väl förankrat i Skriften som den evangelisk-lutherska traditionen har tolkat den. Men om nu staten också har gett kyrkan en uppgift, borde inte då staten genom riksdagen också följa upp om hon fullgör denna? Det kan i alla fall en vän av ordning fråga.

Även mer organisatoriska frågor finns infällda i lagstiftningen. Låt mig rent principiellt illustrera hur skör den frihet är som vi tror att Svenska kyrkan har. Frågan om att införa så kallade ”icke-territoriella församlingar”, som personer själva kan välja att tillhöra oberoende av var man bor, har varit uppe ett antal gånger i kyrkomötet. Men ett beslut om att införa sådana har inte tagits. Rent formellt kan en enkel majoritet i riksdagen fatta ett beslut om detta bara genom att ändra ett litet verb. Lagen säger i dag: ”Det kan [min kursivering] också finnas icke-territoriella församlingar.” Ivriga politiker skulle kunna ändra till: ”Det ska också finnas icke-territoriella församlingar.” En viss disciplin finns mot sådana ändringar, men detta visar att statens friare relation till Svenska kyrkan egentligen vilar på något så skört som ”a gentleman's agreement”. 

Återinför Svenska kyrkan som statskyrka

I stället hade man kunnat slopa hela lagen om Svenska kyrkan och i grundlagen slå fast att staten ska likabehandla alla trossamfund. Det hade anstått en modern nation som ville införa full religionsfrihet och sudda ut alla spår av en privilegierad statskyrka. Den vägen valde inte Sverige. Det är en underdrift att säga att detta inte har kommunicerats tydligt till svenska folket.

Förändringarna av statens relationer till Svenska kyrkan beslutades på 1990-talet i en era där mänskliga rättigheter och friheter stod i förgrunden i det politiska projektet. De begränsningar av friheten som skedde måste förstås mot bakgrund av att Svenska kyrkan är en mycket stor samhällsinstitution. Förra året omsatte den 27,6 miljarder kronor, hade cirka 22 500 anställda omräknat till helårsanställda och förfogar över stora kulturvärden med alla sina byggnader. Hon äger dessutom cirka 1,5 procent av skogen i Sverige. Självklart var det inte lätt för politikerna att helt släppa taget om kyrkan.

Att några partier dessutom står kvar som nomineringsgrupper i kyrkovalet visar också deras motvilja mot att införa en religionsneutral stat. Precis som att många av USA:s kristna söker inflytande över samhällets olika domäner, ser också politiska partier grundade särskilt i den socialdemokratiska och sverigedemokratiska myllan, betydelsen av att fortsatt söka inflytande över den andliga domänen.

Och nu är dessutom tidsandan en annan. Det politiska projektet i dag är snarare trygghet, säkerhet och nya former för nationalistiskt identitetsbyggande. Det är i denna era som den nya lagen om statligt stöd till trossamfund också kommit till, och som vi på ledarplats tidigare har påpekat, ännu tydligare har stärkt Svenska kyrkans ställning som ett av staten tydligt privilegierat trossamfund – en statskyrka.

En lång rad så kallade demokrativillkor gäller numera för att trossamfunden ska få åtnjuta samma möjligheter till egenfinansiering genom kyrkoavgiften. Men reglerna gäller inte Svenska kyrkan. Och detta verkar inte vara ett problem.

Den liberala demokratiska stat som utgår från helt centrala fri- och rättigheter, däribland religionsfriheten där staten förutsätts behandla alla trossamfund lika, är inte längre en del av någons politiska projekt. Som en följd av detta finns det nu sämre utsikter för en fortsatt utveckling mot större religionsfrihet i landet lagom. Vi verkar snarare backa in i framtiden i en sorts pragmatisk mellannivå där Svenska kyrkan paradoxalt nog får finnas kvar som en statskyrka i ett av världens mest sekulariserade länder. Hon kan ju komma att tjäna politikerna väl, med alla sina resurser, i våra nya framtida nationella projekt. Vad än vår Herre skulle ha att säga till om den saken.

Framtiden får utvisa om Hörnmark eller Lahtinen får rätt om det statliga stödet