Säg som det är: bråket om ”Paradiset” handlar om transfrågan

Diskussionen om altartavlan Paradiset i S:t Pauli kyrka i Malmö säger mycket om vår tid och om Svenska kyrkan. Nu höjs röster för att tavlan, av den nyligen avlidna konstnären Elisabeth Ohlson, ska hängas upp igen. Och än en gång påminns man om den långa, infekterade striden om verket.

Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Paradiset skapades 2012 som konstnärens hbtq-tolkning av syndafallet i Edens lustgård. Två samkönade par står som Eva och Adam vid paradisets träd, och i tavlans mitt syns en lokal KD-politiker och transaktivist i rollen som ormen – samtidigt som hon håller en annan orm i handen.

Efter diverse turer skänktes Paradiset år 2019 till S:t Pauli kyrka i Malmö, där den hängdes upp invid ordinarie altartavla. En artikel i Dagen kunde berätta att kyrkans präst Helena Myrstener var glad och stolt: ”Tavlan kommer att bidra till Svenska kyrkans trovärdighet på många sätt.”

Andra var mindre nöjda. Skara domkyrka hade redan tackat nej med motiveringen att ”den typen av politisk handling hör hemma på en annan arena än som altartavla”. SD i Malmö krävde att kyrkans agerande skulle utredas.

När Paradiset till sist plockades ner var det med en mycket märklig motivering. Den där ormen på tavlan – det var ju en transperson! ”Enligt kyrklig tradition står ormen för ondska och då har vår kyrkoherde varit väldigt tydlig med att inte koppla ondska till HBTQ-personer, därför är det olämpligt att hänga upp tavlan”, motiverade Claes Block, socialdemokrat och ordförande i kyrkorådet i Malmö, till P4 Malmöhus.

Dessförinnan hade kyrkoherden själv, Per Svensson, prövat ett annat, teknokratiskt argument för att ta ner Paradiset: Beslutet ägs ju av kyrkorådet, resonerade han. Inga präster har formell rätt att förändra sitt kyrkorum. 

Och Dagens dåvarande ledarskribent Joel Halldorf hade kritiserat tavlan från ytterligare ett håll: Genom att framställa ormen i paradiset som en positiv, god gestalt anslöt sig tavlan till en gnostisk tolkningstradition, främmande för Svenska kyrkans lära. Alltså frontalkrockade Paradiset med kyrkans förkunnelse. Dålig teologi, helt enkelt.

Min enkla teori är att Svenska kyrkan i Malmö var glada över varje argument mot Elisabeth Ohlsons tavla som var en skenstrid, som inte hade med dess huvudbudskap att göra. För själva konflikten är ju denna: Svenska kyrkan vill vara inkluderande – men vad gör man när inkluderingssträvandena anses gå för långt? Var går toleransens gränser? Hur utmanande bilder, statyer och aktioner får förekomma i ett heligt rum?

Nya planer på att hänga upp tavlan Paradiset i S:t Pauli kyrka i Malmö

Med Paradiset satt kyrkan i en mycket snäv ram. Man riskerade en ny Ecce homo-strid, med ännu öppna sår från när Elisabeth Ohlsons mest kända verk visades bland annat i Uppsala domkyrka. Där framställdes Jesus och lärjungarna som homosexuella och transpersoner, och bilderna var erotiskt laddade. Tillåtet eller ej? Debatten var svårt infekterad och kyrkan och andra utställningslokaler bombhotades.

Med andra ord: Så skönt att kunna sopa liknande strider om Paradiset under kyrkmattan och i stället ha möjlighet att hänvisa till gnostisk teologi, kyrkorådets roll i beslutshierarkin och att ormen var transfobisk (vilket naturligtvis, som i all bra konst, ligger i betraktarens öga och därför är ett skenargument).

När Paradiset nu återigen är aktuell att hängas upp i S:t Pauli kyrka kan det bli svårare för kyrkan att ducka. För den egentliga striden handlar förstås om ”progressiva” mot ”konservativa/traditionella” kristna. Att kyrkan ska vara inkluderande är en sak, men hur klokt är det att rusa fram med symboler, budskap och konst som explicit ”predikar” en syn på sexualitet som är främmande för många kristna?

Själv är jag som ofta en vän av kompromiss. Detta är en viktig debatt. Kyrkan ska generellt inte censurera konst, den måste vara frimodig och inte rädd för att utmanas. 

Men den som har bråttom riskerar alltid att gå vilse. En kyrka måste bottna både i teologi och de troendes övertygelse. År 2019 gjorde S:t Pauli samma misstag med Paradiset som så många andra under dessa år av den progressiva våg som går under namnet woke. De trodde att det bara skulle vara att köra på så skulle ”bakåtsträvarna” försvinna av sig själva. Det är inget konstruktivt sätt att lösa känsliga frågor, det har vi sett många exempel på inte minst inom storpolitiken. Det blir kontraproduktivt och medför gärna ett kraftigt bakslag.

Fotografen Elisabeth Ohlson är död

Med andra ord är det rimligt att Paradiset i olika sammanhang visas och skapar debatt inom och utanför kyrkan. Men en altartavla är en annan sak, altaret är en plats för stilla vördnad, mysterium och gemenskap – inte provokationer.

Paradiset har åkt upp och ner i kyrkan som en jojo. Om man höjer blicken från motivet finns en annan fråga som tavlan väcker: Är det rimligt att det politiskt präglade kyrkorådet ska ha beslutsrätt över svenska kyrkorum? Har rådet teologisk kompetens att styra över tavlor, ikoner, statyer och annat sakralt bildspråk som är så viktigt för många människors relation till Gud? 

Kyrkoherden Gunilla Hallonsten vill hänga debatterad hbtq-tavla i kyrkan igen