Vi kanske borde prata mindre om sex och mer om överflödets förbannelse

Ingen av Bibelns texter drabbar mig hårdare än den som som vår församling alldeles nyligen hörde i kyrkan. Jag har alltid blivit skräckslagen av den. Säkerligen är det just därför Jesus berättade den.

Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Liknelsen om den rike mannen och Lasaros i Lukas 16:19–26 är speciell i det att Jesus själv ger en tydlig beskrivning av dödsrikets tillvaro. Man pinas där, ”i lågorna”. Törsten är outhärdlig. De plågade kan se över till en annan plats, ”långt borta”, dit människor förs av änglar för att vistas ”vid Abrahams sida”. Bara det: Själv plågas jag i evighet, men jag ser samtidigt hur himmelskt de har det som bara kunde lägga band på sina futtiga drifter under den blinkande korta jordiska levnadstiden.

Det går aldrig för dödsrikets pinande att komma dit. Där ”gapar en klyfta”. Den är omöjlig att ta sig över, till och med för själve Abraham.

Och vilka är de som döms till pina i elden? Av Jesu ord vet vi bara att det är en rik man. Och detta hör till det som skrämmer mig mest: Vi vet inte ens om han var god eller ond i övrigt.

Kanske var den rike mannen i liknelsen en regelbunden besökare i synagogan. Kanske följde han lagen exemplariskt, med fastor, ritualer och böner. Han kan ha varit en vän bland vänner, till och med bett för sina fiender. Delade han med sig av sin förmögenhet till andra än just Lasaros? Gav han rentav till Lasaros men inte tillräckligt för att han skulle bli mätt? Visste han ens att Lasaros fanns?

Det får vi inte veta. Bara detta enda sägs uttryckligt ligga till grund för hans straff: han fick ut det goda medan han levde. Han var rik. Han klädde sig fint. Han levde i ”fest och glans var dag”.

Ja, det är klart att den rike mannen är jag. Hundra procent. Jag skulle kunna försöka gömma mig bakom att vi nästan alla i den rika västvärlden är han. Vi lever i överflöd på en jord som hade kunnat försörja oss alla. 

Men det spelar ingen roll att vi är fler. Ingen kan förneka att jag får ut det goda medan jag lever. Och precis som den rike mannen och hans familj har jag Mose och profeterna – jag har till och med Jesus och evangelisterna som berättar för mig hur jag ska leva, och inte. Varningar finns det gott om. Men jag vägrar att låta mig övertygas.

Ansträng dig inte för att bli rik, var förståndig nog att avstå. Knappt har du skymtat rikedomen förrän den är försvunnen.

Ändå begärs det så lite av oss. Lasaros krävde inte att få flytta in i den rikes hus, sova i hans säng, äta honom ruinerad. Han önskade bara detta: att han fick bli mätt på resterna från bordet på andra sidan väggen.

Forskarna bakom bibeltolkningsverket The New Jerome Biblical Commentary konstaterar torrt om denna text: ”Det finns skäl att mena att verserna 19–26, för sig själva, tycks fördöma de rika för att de är rika och välsigna de fattiga för att de är fattiga”. De skriver vidare: ”Den rike mannens misslyckande med att sörja för Lasaros var inte överensstämmande med Gamla testamentet och Jesu undervisning … (Den rikes) anspråk på att Abraham är hans far hjälper inte, för han har inte visat de kärleksfullt välvilliga handlingar som visat att han ångrar sin egoistiska, hjärtlösa livsstil.”

Historien om den rike och Lasaros handlar förstås om likgiltighet. Vi vet som kristna att det är en svår synd att leva i frosseri och överflöd, men det struntar vi i. Vi vet att vi ska sälja det vi äger och ge till de fattiga, det vänder vi ryggen. Och – kanske värst av allt – vi vet att Lasaros och hans systrar och bröder ligger vid vår dörr fulla av sår, de får inte äta ens våra rester, dem slänger vi i stället i kökets komposthink. Och vi låtsas som att vi inte ser Lasaros, att han inte finns. Är det framför allt i detta som den rike mannens synd består? Att den fattige får ligga och dö där utanför hans port utan att han ens märker det? 

Så är det inte om man hör Abraham bokstavligt. Då handlar det om att den rike fick ut det goda medan han levde. Bara det.

Överdriver Jesus och Lukas för effekt? Måste de skrämmas maximalt för att få oss ”krassa, förkrumpna och sena att tro” att fatta att det här, det är på allvar? Kan vi lita på att nåden, när allt ställs på sin spets, är större än också den synd som är den rike mannens likgiltiga lyxliv?

Nyligen skrev ledarsidans gästkrönikör Dick Harrison att de vanligaste frågorna han får om Jesus är hur han såg på alkohol och homosexualitet. Jag kan instämma i att många kristna tycks oproportionerligt intresserade av just sexuella synder, och då särskilt hos andra. Pengarna då? Varför reagerar vi när vi ser två personer av samma kön gå hand i hand in i kyrkan men inte när någon kommer körande dit i den tredje nya bilen på fem år? Varför tillåter jag mig själv att surfa runt efter en ny skjorta när det redan hänger fem i min garderob? Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde.

”Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.” Abrahams ord handlar om den rike mannens fem bröder, men förstås än mer om Jesu åhörare och oss som läser orden tvåtusen år senare. Det hör till det som gör texten så isande. Vi har Mose och profeterna, Sonen, vittnesmålen och evangelierna. Låter vi oss övertyga ens av honom som stod upp från de döda? Finns det något hopp för oss i vårt överflöd?

Nåden och tron. Det är där jag i min svaghet får lägga mitt flämtande hopp att undvika den rike mannens straff. 

Gustav Fridolin: Det finns annat att bli rik på än på pengar